Tankar under pesten № 1 — Mörk hämnd av en ljus gudom

Följande är en översättning av Alexander Dugins pågående videoserie, “Tankar under pesten”. Detta är det första avsnittet.

“Hej, jag har bestämt mig för att dela mina tankar med er om den pandemi vi har funnit oss själva uti. Naturligtvis har jag många tankar, som de flesta, gällande vad som för närvarande händer oss, och det verkar förnuftigt att spela in en serie av konversationer eller föredrag om coronaviruset, den moderna pesten, om de associationer som den inspirerar till för en filosof och förutsägelser som statsvetare och experter på politisk filosofi och geopolitik kanske kan göra angående hur världen kommer att te sig när allt detta har haft sin gång.
Jag föreslår att vi diskuterar saken på sociala medier, där jag kommer att besvara er frågor samt diskutera intressanta idéer som dyker upp.
Emellertid, låt oss idag starta med något ganska så grundläggande. Om vi kan dra oss till minnes början av Iliaden, då kommer vi ihåg hur vi fick möta en situation som är förvånande snarlik det som händer oss just nu. Apollon är närvarande och försatt i en olycklig skugga mörkare än ovädersmoln — detta visar på att gudomen av ljus, gudomen av lätthet, gudomen av klarhet, gudomen av beständighet, har blivit vredgad.
Intressant nog så har han blivit vredgad på grund av den respektlösa inställningen mot hans präst, en präst av Apollon, och resultatet av hans ilska mot Akajerna är pesten.
Så gudomen av ljus, gudomen av muser, gudomen av harmoni, gudomen av exalterad skönhet är också källan av pesten, ursprunget av den pandemi som spred sig bland Akajernas armé.
En annan ganska viktigt punkt i samma avsnitt är när Apollon anländer till Gudarnas fest, så studsar alla Gudarna ur sina stolar, då hans ankomst inte bådar väl för någon. Denna olycksbådande aspekt av gudomen av ljus, gudomen av rättvisa, gudomen av verkligt omdöme i den grekiska traditionen, är mycket avslöjande. Han bär på pesten, han bär på virus, han bär på död och utrotning. Men varför?
Här är det viktigt att hålla i åtanke: Apollon agerade för att hans präst blivit behandlad respektlöst. Om vi bryter oss loss från den specifika historien om Homeros, då kan vi formulera denna filosofiska myt som följande: gudomen av ljus, gudomen av det vertikala, gudomen av himlen, gudomen av Hyperborea straffar mänskligheten, som har blivit distraherad av något helt olämpligt vilket förolämpar solaxeln i var och en av oss.
Mot bakgrund av denna berättelsen, blir coronaviruset, pandemin, pesten som decimerar mänskligheten, förståelig.
Apollon är en metafysisk symbol av vår vädjan till oss själva, till våran inre dimension, till vår odödliga själ, och när folk syndar mot denna odödliga själ, när de är helt absorberade i underhållning, den yttre världen, nöjessökande och konstant svärmande av materiella varor, saker vi är besatta av att förvärva, eller tror att vi inte givits tillräckligt utav, eller vill ha mer av, eller känner sig manade att förbruka snabbare.
Så snart människor börjar svärma runt icke-Apolloniska värderingar, när denna svärm når en viss kritisk punkt, då skickar Apollon en pest till mänskligheten, och detta är absolut rättvist och logiskt, eftersom denna pest får människor att återvända till sig själva igen.
Detta nämndes av Albert Camus i sin roman “Pesten.” Han säger att pesten är ett sätt att tänka, det är en inbjudan för oss att tänka på de viktigaste och grundläggande sakerna.
Det handlar inte bara om karantän, det är främst en kollision med döden, för när vi lever i ett normalt tillstånd kommer vi inte ihåg vår finitet, vi glömmer döden, det är någonstans utanför vår uppmärksamhet, vi misslyckas med att tänka existentiellt. Och sedan kommer pandemin, coronaviruset, pesten är närvarande — döden har kommit tillbaka till oss, och vi har kommit tillbaka till den.
Således återvänder vi till mänsklighetens essens, eftersom det inte är en slump att grekerna kallade människor dödliga, βροτοί.
Moral är människans speciella figur, dess gräns, dess formel, dess begränsning — död. Och det är inför döden som vårt liv utvecklas.
Livet är bara meningsfullt när det är relaterat till döden. Under det tjugonde århundradet, redan i slutet av sin filosofiska process, definierade Heidegger Dasein som “varat till döden”.
Vår närvaro i världen, vår fysikalitet, vårt tänkande, vår föreställning av vår hemvist på denna plats, får kunskap, betydelse och vikt endast när vi visualiserar döden.
Pest rör oss mot denna visualisering, den leder oss tillbaka till vårt Dasein; i själva verket är detta en slags filosofisk tillrättavisning.
Apollon är filosofins gudom, tankens gudom, ljusets gudom, och det är just det mänskliga slutets ljus som antänds i oss just nu när vi möter våra gränser.
Det är ganska intressant: “finitude” (“peros” på grekiska) är gränsen, begränsningen. Det verkar för oss (orsaken till att det är en annan fråga) att allt är oändligt: universum är oändligt, materien är oändlig, och i absorptionen av den materiella oändligheten, den oändliga fragmenteringen av materien, blir vi slavar till oändligheten och i denna oändlighet , nedsänks vi helt enkelt till entropi, underhållning och spridning, glömmer bort oss själva.
Vi vill leva för evigt, och därför pratar vi om fysisk odödlighet, därför pratar vi om överföring av medvetande till molnservrar, och vår logiska tanke försöker smälta samman med denna oändlighet.
Ändå sa grekerna att människans väsen och andens väsen, Guds väsen, är gränsen, peros, inte apeiron, inte oändlighet, utan just ändlighet, begränsning och denna begränsning, denna andel av liv och död, närvaro och frånvaro som upprättar en gräns utgör essensen av en avgränsad enhet.
Vår slutgiltighet, vår begränsning genom döden, utgör vårt väsen, vår ljusa väsen. Och när vi strävar efter att komma bort från denna begränsning, när vi försöker smälta samman med oändligheten, förlorar vi oss själva.
Det är vad som händer nu, och Apollon har skickat pesten för att få oss att komma ihåg att vi är dödliga och ändliga varelser.
Om vi bekämpar coronaviruset rent tekniskt, strävar bara efter att återhämta oss, för att rädda våra släktingar, att sitta i karantän (samtliga saker som vi verkligen måste göra), kommer vi att sakna Apollons huvudlektion, vi kommer att sakna det viktigaste filosofiska budskapet om coronaviruset: att vi är ändliga, vi är dödliga, och denna dödlighet är vår essens.
Mot döden lever vi — och när vi verkligen lever, lever vi bara inför döden.
Så snart döden försvinner bortom horisonten, förlorar livet sin adstringens, sin närvaro, och så sprider livet ut, faller in i pseudo-oändlighet av underhållning, inhemska bekymmer, i den ständiga spridningen av ett oändligt antal små föremål, handlingar, steg eller gester som lockar oss i ett visst ögonblick.
Faktum är att endast när vi är döda är vår närvaro, vår varelse i världen, verkligen samlad, och bara i detta tillstånd, och bara i denna position, inför vår egen gräns, kan vi vara oss själva, kan vi existera som människor, kan vi samla våra tankar.
Därför handlar det inte faktiskt om att leva eller dö, det handlar om att en person bara bor granne med döden, och när vi glömmer bort denna gräns, slutar att leva, sprida, begår vi ett brott mot oss själva och en epidemi står oss på tur; kanske som en sista uppmaning till oss att återvända till vår egen värdighet. Detta är den filosofiska betydelsen av pesten.
Det är fantastiskt att vi bara nyligen öppnade utställningen ”Apollo. Manifestation ”av den anmärkningsvärda konstnären Alexei Belyaev-Gintovt vid Moskvas konstteater, just i det ögonblick då epidemin började. Vi tänkte inte ens på det, vi hade förberett utställningen tidigare, i slutet av 2019, och ändå sammanföll det perfekt, det hände bara så att utställningen ”Apollo. Manifestation “påbörjades i Moskvas konstteater precis i det ögonblicket.
Uppenbarligen orsakade vi inte coronaviruspandemin, men det är också uppenbart att denna pandemi, i metafysisk mening, i filosofisk mening, är kopplad till Apollons gestalt.
Det här är kanske det viktigaste: vi måste tänka på mer än hur vi räddar oss från coronavirus, vi måste också överväga orsaken till det, och viktigast av allt, i vilket syfte det kom till oss. Den som verkligen står bakom det, oavsett om pandemin skapades av människor eller ej, naturlig eller konstgjord, allt detta är inte viktigt — allt som verkligen betyder något är varför. Här, när det gäller frågan om telos, syftet med något, betydelsen av något, måste vi vända oss till Apollons figur, som är tolkaren och den verkliga upphovsmannen, det vill säga den metafysiska källan till pandemin. Detta är en utveckling på samma gång grym och kurativ, det är en utsträckt hand från ljusmetafysik som leder oss att återvända till oss själva, stänga våra gränser, stänga våra hem, stänga våra ögon och fokusera dem inåt på oss själva.
Det är så, så att vi äntligen kan stanna kvar med oss själva, med vår odödliga själ, som vi riskerar att förlora till den postmoderna kulturen, konstant och oundviklig, genom att tränga in allt djupare i vår överträdelseskultur.
Pesten är ett uppmaning att ta ett steg tillbaka, vända oss in i oss själva, avskärma oss från oändlig entropi och tydligt, genomträngande, tragiskt och med ett nytt inre hopp, inse vår ändlighet.
Endast inför döden kan en person existera autentiskt, och därför måste man se döden i vitögat.
Med vänliga hälsningar, du har sett ett nytt format för att adressera publiken, och med detta program, med detta korta tal, börjar vi en serie konversationer i pandemins era, föreläsningar i pestens era.”