Soçi’de yapılan son görüşmeye dair arka plan bilgilerine vakıf olduğunu aktaran Dugin “O gün Erdoğan ve Putin dünya dengeleri açısından hangi tarafta yer alacaklarını konuştu ve aldıkları kararı paylaştı. Kürt haritasından Kırım’a, Afganistan’dan Libya’ya, Kafkaslardan Suriye’ye tüm alanlara ilişkin hayati konularda kendi kırmızı çizgilerini çizdi. Başta İdlib olmak üzere birçok konuda uzlaştıklarını söyleyebilirim. Ancak bu tarihî buluşmada konuşulanların önemli bir kısmı sır olarak kalacak. Biz sadece sahada yansımalarını göreceğiz’’ dedi.
Putin’in dış politikasını belirleyen isimlerden Aleksandr Dugin, ABD’nin Suriye’den çekileceğini ve bunun kademeli olarak gerçekleşeceğini anlattı. Amerika’nın çekilmesi ile tüm meselelerin hallolmayacağı görüşünü dile getiren Dugin “ABD çekilse bile kriz üretmeye devam edecek. Bu noktada tek belirleyici unsur Rusya, Türkiye ve İran’ın tutumu olacak” diye konuştu.

Idag är det vida hävdat att Ryssland håller på att återvända till Mellanöstern. Vissa betraktar det med hat, andra med misstänksamhet, tredje med hopp. Men innan någon utvärdering utifrån olika aktörers och observatörers intressen och positioner görs måste vi först klargöra: hur kommer Ryssland att återvända? Vad representerar samtida Ryssland på den nya kartan över världsmakterna — särskilt när det gäller Mellanöstern?

Återigen, så tror muslimer att världens slut kommer att vara direkt kopplat till ett stort religiöst krig i Mellanöstern — i ett område som sträcker sig från Syrien till Egypten, inklusive hela det moderna Israel. Så den islamiska och arabiska världen, som idag reagerar våldsamt på det eskalerande våldet i Palestina, drivs inte bara av upprördhet över den judiska ockupationen och israelernas hårda — ibland rasistiska — beteende, utan också av förväntan på Det Sista Slaget. Både shiiter och sunnier är redo för det. När det gäller den sista tiden är båda islamiska huvudgrenarna överens med varandra. Och de ser båda lösningen på det palestinska problemet endast i förstörelsen av Israel som en judisk nationalstat.

Om vi överväger vad liberalerna avser med yttrandefriheten: så är det friheten att tala liberalt. Det är friheten att vara liberal, och om du försöker tänka på annat sätt och uttrycka din alternativa, illiberala tanke i ditt tal kommer du omedelbart att anklagas vara det öppna samhällets fiende och berövas alla [dina] rättigheter. Så, det är ett koncentrationsläger och inte yttrandefrihet. Det liberala samhället är ett stort, enormt Gulag eller Majdanek.

När liberaler kräver yttrandefriheten förstör de dessa krav genom att förbjuda all slags liberala[fria] tankar. Mer än så försöker de minska vår förmåga att tänka liberalt[fritt] utanför [deras] liberala ram. Så det är ren propaganda och hyckleri. En ny typ av orwellskt samhälle.

En kriminell ansågs inte bara vara en person av full hälsa och medvetande som hade påverkat negativt, utan också som en person som präglats av en mörk ande. Det var något onormalt med den kriminella i detta samhälle. Denna typ av avvikelse var också förknippad med sjukdom; till exempel att bli smittad med kolera eller pesten betraktades som ett brott. Fysisk patologi, moralisk patologi och begåendet av ett brott fördes närmare varandra i människors sinnen, vilket ledde till isolering av både brottslingar och de sjuka.
Det är intressant hur Foucault ser organiseringen av den tidiga psykiatriska praxisen. Medan en person som led av en psykisk sjukdom på medeltiden ansågs vara besatt av demoner(vilket motiverade användningen av fysiskt våld som en metod för exorcism), i och med övergången till sekulär, borgerlig, materialistisk kultur, så hade den transcendenta dimension av det onda försvunnit, men praxisen att straffa de psykiskt sjuka kvarblev — psykiskt sjuka människor “behandlades” med hjälp av tortyr.

Allt verkar vara bra. Men tror du inte att en sådan inställning, om du minns pestens gudar, bara förvärrar vår situation — vi säger: det går att överkomma, vi kan klara det, det finns inget spår av Gud, vi måste lita på vår styrka och vi måste hantera pesten med våra mänskliga krafter. Men förvärrar vi därmed vår situation? Om vi applicerar den religiösa, metafysiska betydelsen av pesten, borde detta verkligen vara vårt svar? Om pesten är vettig, om pandemin vill visa att vi rörde oss i fel riktning, att vi måste ändra kursen och grunderna för civilisationen, att vi har gått för långt i att tro på det immanenta, vi tror inte ens på människor, vi tror på saker, på föremål, på teknologier, på AI, på genomer, på ett fullständigt demonterat rationellt teknokratiskt sinne, som inte längre är mänskligt och mer och mer liknar Satan och djävulen.
Intressant nog faller Nergal — pestguden, den klassiska guden i akkadisk mytologi — ner till helvetet med drottningen av helvetet Ereshkigal — och hotar att hugga av hennes huvud. Hon försöker göra honom sin fånge, men han drar sitt svärd, tar henne i håret och säger — och nu, ditt svin, kommer jag att skära halsen av dig. Då säger helvetesdrottningen Ereskigal, som föll på knäna inför pestguden Nergal — jag kan bara be dig att gifta dig med mig. Akkadiska berättelser slutar så här. Men det är intressant att solguden Nergal, pestguden Nergal kommer ner till helvetet för att få på plats och i ordning helvetets älskarinna som har uppstått mot den gudomliga ordningen.

Coronavirus, epidemi, pest — detta är en repetition av Kristi äktenskap, det är Han som står och bankar, som evangeliet säger. Han bankar på vår dörr och vi hör inte knackningen när vi har kul. Och när vi förstår att det sista andetaget inte är långt borta — Hans knackning, Hans närvaro grundläggande för oss.
Därför finns det inget mer kristet än en pandemi. Ingenting mer själfullt, sunt, vaket, finns för att upplysa oss än de svåra prövningar som vi är i.
Så vi undersökte tre nivåer av pestens metafysik: den existentiella, filosofiska, hegelianska och den kristna. Det verkar för mig som att vi kan prata mycket om detta, alla måste tänka på det, men enligt min åsikt sträckte vi oss efter att ta avstamp i pestens metafysik. Jag tror att det är värt att återvända till detta, det är värt att tänka på det och vi borde avsluta med det. Med vänliga hälsningar!”

Staten borde verkligen stärka sin ställning, men vilken typ av förstärkning av dessa positioner kommer att det att bli, i vilken utsträckning och i vilken form den kommer det att äga rum — varje nation och varje sluten stat kommer att bestämma för sig själv, utifrån sina egna överväganden. Det finns helt enkelt inga dogmer här, men de principer som jag har beskrivit är dogmer i den situation där vi är. Och när jag har slutfört detta kan jag säga att vi måste bestämma om vi accepterar det som ett långsiktigt projekt, ja, då kan vi säga adjö till globalisering. Vi lever i en post-global värld, vi bygger en post-global ekonomi och ett helt annat ämne — den suveräna ekonomin — dominerar i detta globala ekonomiska system. Detta huvudämne är den nationella slutna kommersiella staten — detta är den största aktören på världsscenen. Här blir suveränitet eller realism absolut. Och följaktligen antar vi antingen att detta är en tillfällig åtgärd och satsar på att allt kommer att återgå till globaliseringens era. Nu kommer våra regeringar att besvara denna fråga.
Och här finns det en risk: vår regering har på senare tid vant sig vid att inte vara ansvarig för någonting. Det vill säga, att oavsett vad som händer, försöker de säga att det är en fördel, allt är som planerat, det var en knepig plan. I själva verket — stopp.

Globalisering kunde inte göra någonting mot coronaviruset. I början försökte man att lämna allt som det var, inte förändra någonting och inte agera mot viruset, vilket gav katastrofala resultat, och alla samhällen, inklusive de mest öppna, den mest liberala, mest globalistiska: europeiska och amerikanska — var så småningom tvungna att stänga sina gränser, genomföra kontroller, deklarera nödsituation och faktiskt att gå långt, långt borta från dessa globala institutioner som har påvisat deras fullständiga ineffektivitet, oförmåga att svara på problem, och delegera auktoritet till nationalstater. Faktiskt så var det som hände i Frankrike med Macron, i USA med Trump, i Tyskland med Merkel och till och med Boris Johnson i Storbritannien är faktiskt en återgång till nationalstater, införande av nödsituationen och, som Karl Schmitt sa, situationen av nödfall följs nödvändigtvis av att upprätta diktatur. En regent är den för Karl Schmitt, som fattar beslut i nödsituationer — Ernstfall. Coronavirus gav oss behovet av Ernstfall, dvs. nödsituationer och under dessa nödsituationer, den ultimata auktoriteten som fattar beslut, den suveräna instansen är nationalstater och deras ledare. Här är vi!

Så gudomen av ljus, gudomen av muser, gudomen av harmoni, gudomen av exalterad skönhet är också källan av pesten, ursprunget av den pandemi som spred sig bland Akajernas armé.
En annan ganska viktigt punkt i samma avsnitt är när Apollon anländer till Gudarnas fest, så studsar alla Gudarna ur sina stolar, då hans ankomst inte bådar väl för någon. Denna olycksbådande aspekt av gudomen av ljus, gudomen av rättvisa, gudomen av verkligt omdöme i den grekiska traditionen, är mycket avslöjande. Han bär på pesten, han bär på virus, han bär på död och utrotning. Men varför?
Här är det viktigt att hålla i åtanke: Apollon agerade för att hans präst blivit behandlad respektlöst. Om vi bryter oss loss från den specifika historien om Homeros, då kan vi formulera denna filosofiska myt som följande: gudomen av ljus, gudomen av det vertikala, gudomen av himlen, gudomen av Hyperborea straffar mänskligheten, som har blivit distraherad av något helt olämpligt vilket förolämpar solaxeln i var och en av oss.
Mot bakgrund av denna berättelsen, blir coronaviruset, pandemin, pesten som decimerar mänskligheten, förståelig.

Alexander Dugin, som av många ses som en av frontmännen i den eurasiska rörelsen och en av Vladimir Putins ideologer, menar att de södra och östra delarna av Ukraina tillhör den ryska världen. Trots att en del ryska nationalister vill invadera hela Ukraina mitt i de brinnande stridigheterna anser han dock att de ukrainska nationalisterna ska få resten:
— En del ryska radikala nationalister vill att vi ska invadera hela Ukraina, men jag anser att vi ska lämna Kiev till de ukrainska nationalisterna, uppger Dugin som dock inte ser sig själv som en nationalist.
Dugins idéer om ett Storryssland vilar främst på att han vill se en multipolär värld där inte allt bestäms av ”atlantisterna”, vilka uppges vara USA och deras allierade . Dugin menar även att de kommunistiska partierna, som tidigare varit Rysslands bundsförvanter, sakteligen bytts ut mot ”nationalistiska rörelser” runt om i världen:
— Tidigare var det kommunistpartier som var Rysslands naturliga bundsförvant. Men efter Sovjets fall blev det ett ideologiskt vakuum och Ryssland ville vara som en liberal väststat, men det fungerade inte. När Putin kom fram valde han att, oavsett ideologi, samarbeta med vem som helst utifrån deras attityd gentemot Ryssland. Det blev i första hand högerextrema partier.

Det franska högerextrema partiet Front Nationals partiledare, Marine Le Pen höll sommaren 2013 en föreläsning för ryska utlandsministeriet och satt senare i möte med såväl dumans talman som Rysslands vicepresident. Le Pen förklarade under sitt framförande att Ryssland av EU utsattes för samma form av demonisering för sin politik som hennes eget parti. Engelskspråkiga Kremlmediahuset Russia Today har låtit högerextrema europeiska representanter agera expertkommentatorer med uppgiften att kommentera det europeiska förfallet. Så kom det sig att det högerextrema partiet Nationaldemokraternas partiordförande Marc Abramsson och den antimuslimska tidningen Dispatchs chefredaktör Ingrid Carlqvist tog plats som Russia Todays expertkommentatorer om orsakerna till Husbybränderna när upploppen rasade sommaren 2013. Den europeiska extremhögern har därigenom börjat fylla en geopolitisk funktion för Ryssland.

Kriget mot Ryssland är för närvarande den mest omdebatterade frågan i väst. I skrivande stund existerar det bara som en möjlighet, en samling indicier, men beroende på de beslut som fattas av aktörerna i Ukrainakrisen – Moskva, Washington, Kiev och Bryssel – kan det bli verklighet.

Jag gör i det här sammanhanget inga ansatser att diskutera denna konflikts olika aspekter och historia, utan söker istället analysera dess ideologiska rötter. Min förståelse för konflikten baseras på den fjärde politiska teorin, vars principer finns beskrivna i min bok med samma titel, utgiven på engelska av Arktos 2012.

Jag kommer därför inte gå igenom eventuella risker, faror, kostnader eller konsekvenser av Västs krig mot Ryssland, utan snarare dess ideologiska kärna, betraktad ur ett globalt perspektiv, samt fokusera på ett sådant krigs (oavsett om kriget självt är verkligt eller inte) anda.

– Tidigare var det kommunistpartier som var Rysslands naturliga bundsförvant. Men efter Sovjets fall blev det ett ideologiskt vakuum och Ryssland ville vara som en liberal väststat, men det fungerade inte. När Putin kom fram valde han att, oavsett ideologi, samarbeta med vem som helst utifrån deras attityd gentemot Ryssland. Det blev i första hand högerextrema partier.

Enligt Dugin hade ultrahöger­partierna goda skäl till det: För det förs­ta uppskattade de vändningen mot ökad konservatism i Putins alltmer antiliberala och antiamerikanska Ryssland, som dessutom framstod som en försvarare av traditionella värden. För det andra var partierna marginaliserade av det liberala etablissemanget, och öppningen mot Ryssland var ett sätt att få stöd och erkännande av ett stort land.

- Putin visar nu att det finns ett helt annat alternativ, en eurasiatisk attityd. Den antiamerikanska synen är helt central för dagens Ryssland och Putin, medger Dugin.

- Den konservativa trenden är mycket viktig i hela världen. Alla börjar förstå att liberalismen och den amerikanska hegemonin har misslyckats. Det finns ingenting som herr Obamas eller fru Merkels värld, förklarar Dugin.

Professor Dugin, etablerad media och politiker i väst beskriver den aktuella situationen i Ukraina som en konflikt mellan en proeuropeisk, demokratisk och liberal oppositionell allians å ena sidan och en auktoritär

I Putinryssland kan man nå den politiska maktens höjder även om man har en dokumenterad bakgrund i fascistiska och ockulta rörelser. Alexander Dugin är ett levande bevis på detta.

Walter Laqueurs Black Hundred från 1993 står sig än idag bra som referensverk över rysk nationalism. Flertalet idag betydelsefulla aktörer inom rysk nationalism finns beskrivna i Black Hundred. En av dem är Alexander Dugin. Laqueur skriver om Dugins förkärlek för Julius Evola, en italiensk aristokratisk filosof inom traditionalismen (som förhärligar diktatur och en bortglömd urreligion) för vilken fascismen framstod som ett hopp men sedan alltför modern och rationell. Det var därför ingen slump att Evola sökte sig till Himmlers SS och där blev en del av Ahnenerbe, organisationen för arkeologi och mytforskning. Marlène Laruelle kompletterar iRussian Eurasianism, an ideology of Empire Laqueur genom att tydliggöra Julius Evolas grundläggande betydelse i Alexander Dugins utveckling. Hon berättar bland annat att Dugin redan 1981 översatte Hednisk imperialism (1928).