Alexander Dugin, som av många ses som en av frontmännen i den eurasiska rörelsen och en av Vladimir Putins ideologer, menar att de södra och östra delarna av Ukraina tillhör den ryska världen. Trots att en del ryska nationalister vill invadera hela Ukraina mitt i de brinnande stridigheterna anser han dock att de ukrainska nationalisterna ska få resten:
— En del ryska radikala nationalister vill att vi ska invadera hela Ukraina, men jag anser att vi ska lämna Kiev till de ukrainska nationalisterna, uppger Dugin som dock inte ser sig själv som en nationalist.
Dugins idéer om ett Storryssland vilar främst på att han vill se en multipolär värld där inte allt bestäms av ”atlantisterna”, vilka uppges vara USA och deras allierade . Dugin menar även att de kommunistiska partierna, som tidigare varit Rysslands bundsförvanter, sakteligen bytts ut mot ”nationalistiska rörelser” runt om i världen:
— Tidigare var det kommunistpartier som var Rysslands naturliga bundsförvant. Men efter Sovjets fall blev det ett ideologiskt vakuum och Ryssland ville vara som en liberal väststat, men det fungerade inte. När Putin kom fram valde han att, oavsett ideologi, samarbeta med vem som helst utifrån deras attityd gentemot Ryssland. Det blev i första hand högerextrema partier.

Det franska högerextrema partiet Front Nationals partiledare, Marine Le Pen höll sommaren 2013 en föreläsning för ryska utlandsministeriet och satt senare i möte med såväl dumans talman som Rysslands vicepresident. Le Pen förklarade under sitt framförande att Ryssland av EU utsattes för samma form av demonisering för sin politik som hennes eget parti. Engelskspråkiga Kremlmediahuset Russia Today har låtit högerextrema europeiska representanter agera expertkommentatorer med uppgiften att kommentera det europeiska förfallet. Så kom det sig att det högerextrema partiet Nationaldemokraternas partiordförande Marc Abramsson och den antimuslimska tidningen Dispatchs chefredaktör Ingrid Carlqvist tog plats som Russia Todays expertkommentatorer om orsakerna till Husbybränderna när upploppen rasade sommaren 2013. Den europeiska extremhögern har därigenom börjat fylla en geopolitisk funktion för Ryssland.

Kriget mot Ryssland är för närvarande den mest omdebatterade frågan i väst. I skrivande stund existerar det bara som en möjlighet, en samling indicier, men beroende på de beslut som fattas av aktörerna i Ukrainakrisen – Moskva, Washington, Kiev och Bryssel – kan det bli verklighet.

Jag gör i det här sammanhanget inga ansatser att diskutera denna konflikts olika aspekter och historia, utan söker istället analysera dess ideologiska rötter. Min förståelse för konflikten baseras på den fjärde politiska teorin, vars principer finns beskrivna i min bok med samma titel, utgiven på engelska av Arktos 2012.

Jag kommer därför inte gå igenom eventuella risker, faror, kostnader eller konsekvenser av Västs krig mot Ryssland, utan snarare dess ideologiska kärna, betraktad ur ett globalt perspektiv, samt fokusera på ett sådant krigs (oavsett om kriget självt är verkligt eller inte) anda.

– Tidigare var det kommunistpartier som var Rysslands naturliga bundsförvant. Men efter Sovjets fall blev det ett ideologiskt vakuum och Ryssland ville vara som en liberal väststat, men det fungerade inte. När Putin kom fram valde han att, oavsett ideologi, samarbeta med vem som helst utifrån deras attityd gentemot Ryssland. Det blev i första hand högerextrema partier.

Enligt Dugin hade ultrahöger­partierna goda skäl till det: För det förs­ta uppskattade de vändningen mot ökad konservatism i Putins alltmer antiliberala och antiamerikanska Ryssland, som dessutom framstod som en försvarare av traditionella värden. För det andra var partierna marginaliserade av det liberala etablissemanget, och öppningen mot Ryssland var ett sätt att få stöd och erkännande av ett stort land.

- Putin visar nu att det finns ett helt annat alternativ, en eurasiatisk attityd. Den antiamerikanska synen är helt central för dagens Ryssland och Putin, medger Dugin.

- Den konservativa trenden är mycket viktig i hela världen. Alla börjar förstå att liberalismen och den amerikanska hegemonin har misslyckats. Det finns ingenting som herr Obamas eller fru Merkels värld, förklarar Dugin.

Professor Dugin, etablerad media och politiker i väst beskriver den aktuella situationen i Ukraina som en konflikt mellan en proeuropeisk, demokratisk och liberal oppositionell allians å ena sidan och en auktoritär

I Putinryssland kan man nå den politiska maktens höjder även om man har en dokumenterad bakgrund i fascistiska och ockulta rörelser. Alexander Dugin är ett levande bevis på detta.

Walter Laqueurs Black Hundred från 1993 står sig än idag bra som referensverk över rysk nationalism. Flertalet idag betydelsefulla aktörer inom rysk nationalism finns beskrivna i Black Hundred. En av dem är Alexander Dugin. Laqueur skriver om Dugins förkärlek för Julius Evola, en italiensk aristokratisk filosof inom traditionalismen (som förhärligar diktatur och en bortglömd urreligion) för vilken fascismen framstod som ett hopp men sedan alltför modern och rationell. Det var därför ingen slump att Evola sökte sig till Himmlers SS och där blev en del av Ahnenerbe, organisationen för arkeologi och mytforskning. Marlène Laruelle kompletterar iRussian Eurasianism, an ideology of Empire Laqueur genom att tydliggöra Julius Evolas grundläggande betydelse i Alexander Dugins utveckling. Hon berättar bland annat att Dugin redan 1981 översatte Hednisk imperialism (1928).