Ambitiöst teoribygge på skakig grund

IDEOLOGI. Med The Fourth Political Theory vill sociologen Alexander Dugin lägga grunden för en ny politisk ideologi, som ska kunna utmana den moderna liberalismen. Thomas Weber finner ett ambitiöst men inte helt oproblematiskt teoribygge, vars kritik mot den rådande ordningen är både intelligent och originell.

Alexander Dugin är professor i sociologi och geopolitik vid Moskva State University, tidigare rådgivare åt Vladimir Putin och sedan en tid tillbaka aktuell med boken The Fourth Political Theory, utgiven på engelska av Arktos. Denne Putins Rasputin – som Dugin nyligen kallades av Lars Gyllenhall i Axess – avfärdar dagens existentiella situation som ohållbar, samtidigt som han vill se ett uppbrott med tidigare politiska teorier och gör anspråk på att kunna ersätta dessa med en egen.

Det är många omdömen som kan fällas om Alexander Dugin, men han kan ogärna anklagas för att vara blygsam. Greppet att avfärda hela 1800- och 1900-talens ideologiska historia som en serie misslyckanden är minst sagt djärvt, och det har i vissa kretsar förmodligen gjort honom ungefär lika ogillad som den riktige Rasputin en gång var. I likhet med sin notoriske föregångare är även Dugin en mycket kontroversiell person, vars idéer går bortom de typiska höger- och vänsterbegreppen.

Den fjärde politiska teorin tar sin utgångspunkt i två fundamentala insikter: Liberalismen har blivit ett problem och de tidigare politiska teorierna saknar förutsättningarna för att lösa det. Den nutida liberalismen har utvecklats till mer än bara en ideologi; den penetrerar det mänskliga livets alla sfärer och det blir därför nödvändigt att förstå den som någonting djupare än en politisk lära. I det moderna samhället är liberalismen en närmast allomfattande livsstil – men det är också genom denna totala dominans som liberalismens inbyggda brister avslöjas. Det har blivit uppenbart att liberalismens stora löfte, att befria oss från alla de strukturer och förpliktelser som kunde utmana den individuella friheten, har misslyckats.

Det löfte som liberalismen gav uttalades emellertid inte på något sätt från en falsk tunga, och det stora problemet är inte att det som utlovades inte uppfylldes. Istället bottnar problemet i att liberalismens framgång har varit total. Det är ett obestridbart faktum att liberalismen har etablerat sig som just en överideologi och att alla andra politiska teorier åtminstone i något avseende måste förhålla sig till den. I linje med andra traditionalistiskt orienterade tänkare menar Dugin att liberalismens ”frihet från” också befriar oss från mycket av det som faktiskt utgjorde livets salt: Religion, moral, förnuft, identitet och disciplin.

En liknande kritik framfördes av Russell Kirk i The Conservative Mind. I denna lysande avhandling menade Kirk att liberalismens bejakande av den individuella friheten var helt avhängigt den samhälleliga ortodoxin av moraliska och kulturella föreställningar. Om individen inte ska styras av några påbud blir det nödvändigt att denne kan vara sitt eget samvete och smakråd. Det är ett faktum att utan högre värden kan friheten inte bäras med värdighet – och därmed inte bäras alls.

Priset för liberalismens framgångar har med andra ord varit mycket högt. Istället för att förverkliga en frihet som kunnat existera inom ramarna för en meningsfull och anständig tillvaro har projektet utmynnat i en intighet: Konsumism, teknokrati, arrogant universalism och postmodernism. Författaren talar om liberalismen som livsform, som en integrerad del av människans sociala väv och därmed som någonting mer än bara politik. Förhållningssättet till en politisk teori är vanligtvis rent intellektuellt – men den postmoderna människans situation är istället ett tillstånd som genomlevs varje vaken sekund.

Eftersom den postmoderna människan också lever sitt liv runt sin tv-apparat, väljer Dugin att illustrera tillståndets karaktär med ett exempel ur nutida filmproduktion. Roberto Rodriguez komedi Spy Kids 2, är en film som saknar alla former av meningsfull handling och som strukturellt är uppbyggd för att avleda sin publik från detta faktum. Ty varje gång åskådaren kommer på sig själv med att vilja se någonting annat, händer någonting spektakulärt som ser till att fånga uppmärksamheten åter. Detta hypnotiska mönster upprepar sig kontinuerligt genom hela filmens gång och hindrar med framgång åskådaren från att ta del av någonting mer meningsfullt ur kulturutbudet.

Med dessa sorgliga betraktelser som referens är det ingen underdrift att säga att Dugin har goda skäl att ställa sig skeptisk till liberalismens inverkan på samhället. Frågan är då vad som står till buds för att utgöra ett alternativ till det nuvarande systemet? Jag nämnde inledningsvis att Dugin tydligt väljer att avfärda de tidigare stora politiska ideologierna. På olika sätt har samtliga av dem trots allt misslyckats och – om än på olika sätt – blivit besegrade. Dugin menar därför att det är meningslöst att försöka blåsa nytt liv i dessa slagna kämpar. Istället koncentrerar han sig på att försöka skapa någonting nytt, förvisso med inspiration från delar av de tidigare lärorna men med ett nytt grepp. Om den fjärde politiska teorin ska ha den minsta chans att vara livsduglig, gäller det också att undvika de sjukdomar som fick de tidigare politiska teorierna att misslyckas.

Den tänkare som av Dugin ges mest utrymme är utan tvekan Martin Heidegger, vilket är intressant men inte helt oproblematiskt. Heideggers filosofi syftade till att skissera en ontologisk grundstruktur för mänsklighetens existentiella villkor, och går därför bortom de rent politiska och moraliska frågeställningarna. Heideggers tänkande är således någonting helt annat än konventionell politisk teori, och att infoga honom i ett sammanhang av den typen är inte helt enkelt. Den här recensenten kan bara förstå greppet att använda Heidegger som ett ambitiöst försök av Dugin att verkligen föra sig bortom den konventionella politiska filosofin, vilket också görs med viss framgång.

Till det viktigaste för alla politiska läror hör upphöjandet av någon aspekt av samhället till sitt primära politiska subjekt. För liberalen är det individen, för marxisten är det klassen, för national­socialisten är det rasen och för fascisten är staten politikens nav. Om den fjärde politiska teorin har en gordisk knut att nysta upp, så är det vilket det politiska subjektet ska vara. Dugin presenterar flera olika förslag som alla kretsar kring Heideggers idé om Dasein. Nu är det någonting viktigt som ska sägas om Dasein som koncept, och det är att Dasein svarar mot tillvaron som sådan; den är helt värdeneutral och dess essens är just att finnas till. Det är därför inte förvånande att Dugin är så entusiastisk inför att lansera Dasein som den fjärde politiska teorins subjekt. Trots allt så är hans stora ambition att vara nyskapande, och med Dasein som grund är han fri att uppföra vad han än önskar. Författaren är god för flera idéer, men hans bästa är enligt mig att inte upphöja någon enskild aspekt av samhället till primärt politiskt subjekt utan att skapa en syntes av samtliga.

Den som vill lära känna den fjärde politiska teorin gör emellertid bäst i att studera dess fiender. I boken får liberalismen spela rollen som den stora antagonisten och Dugin kritiserar i synnerhet två tänkesätt som är centrala i liberalernas idévärld: Universalismen och framstegstanken. Striden mot universalismen har företagits också av andra konservativt orienterade författare, där den mest namnkunnige torde vara Alain de Benoist.

Om den fjärde politiska teorin handlar om att attackera det universella tänkandet är den ett lika varmhjärtat försvar av det partikulära. Dugin menar i likhet med andra konservativa tänkare att all universalism bara kan vara utflöden från partikulära former av tänkande. När västerlandet kräver att andra civilisationer ska ta efter vissa värderingar, handlar det mindre om att vi har upptäckt den för alla gällande sanningen än det gör om imperialistiska anspråk. Universalismens stora problem är att den alltid kommer med ambitionen att härska och förändra.

I ett annat kapitel kritiserar Dugin det han kallar för ”monotoniska processer”, vilket kan förstås som processer som rör sig framåt utan fluktueringar och cyklicitet. Med andra ord den liberala visionen om linjär progression och ständig tillväxt. Kritiken han framför är inte på något sätt otypisk – ständig progression för samhället är en omöjlighet. Det finns många filosofer som har argumenterat övertygande för att historia och kultur måste förstås som cykliska fenomen. Framför allt menar Dugin att det är essentiellt att skifta fokus från ständig tillväxt och utveckling till att bejaka andra värden: Balans, anpassning och harmoni. En ideologi där bejakandet av liv är navet varifrån allting utgår.

Kanske inte helt överraskande är också The Fourth Political Theory och dess författare inte bättre än att de kan kritiseras. Dugin är sociolog, och som sådan bär han på vissa karakteristiska brister som gärna tillkommer just sociologer. En sådan är viljan att förklara fenomen som socialt eller kulturellt konstruerade, när en vetenskapsman inom de hårda vetenskaperna skulle föredra en psykologiskt eller biologiskt grundad förklaring. Dugin refererar gärna till tänkare som Michel Foucault och Frans Boas, vilka på sina områden var med om att öppna upp för just socialt och kulturellt grundade förklaringsmodeller. Den här recensenten har inte meriterna för att avgöra hur korrekt Foucaults Dårens Historia eller den boasiska antropologin de facto är. Men det förtjänar att lyftas fram att för någon med en bakgrund som forskare inom sociologin, är en okritisk behandling när det kommer till denna kategori av tänkare inte på något sätt otypisk.

Ett annat förhållande som kan påpekas är inte lika mycket en akademisk brist som det är en skillnad mellan sammanhang. Alexander Dugin är alltså ryss, och därmed är han fostrad i ett intellektuellt och kulturellt klimat som på avgörande sätt har skiljt sig från en svensk eller europeisk kontext. Han har helt enkelt gjort andra erfarenheter. Den fjärde politiska teorin kan därför inte föras in direkt i svenska förhållanden utan att några översättningsmissar sker längs med vägen. En person som har fostrats i en statsbildning som alltid har varit ett imperium mer än det har varit en nationalstat, kan exempelvis inte förväntas att omhulda nationalstaten som självklar politisk enhet. Den svenske läsaren kommer under läsningen att konfronteras med synpunkter som illa passar en svensk kontext.

Det kan också diskuteras huruvida den fjärde politiska teorin är en helt ny skapelse, eller om författaren tänker sig en variant av konservatismen som har skräddar­sytts efter eget huvud. Åtminstone för mig råder det inga tvivel om att den fjärde politiska teorin i flera avseenden är precis en traditionalistiskt orienterad konservatism, bestyckad med en skepsis mot kapitalism som ledmotiv för samhället. Det kan tyckas vara ett slag av hybris att i så fall lansera sitt projekt som en helt ny politisk teori, när det i själva verket är en variant av en redan existerande.

Bortsett från denna kritik finns det också andra problem som är nödvändiga att lyfta fram. För en bok som tar sig an frågor av så abstrakt typ som denna, är tydlighet en dygd vars värde är nära nog omöjligt att överdriva. Alexander Dugin misslyckas tyvärr med att hålla den röda tråden så skarp som den helt enkelt måste vara, om bokens innehåll ska kunna kommuniceras med den begriplighet som är nödvändig för sammanhanget. Författaren synes dessutom ha fallit för frestelsen att föra in så många teoretiska perspektiv och tänkare som möjligt på en så liten yta som möjligt. Detta kan i idealfallet innebära att boken blir rik på uppslag, men det kan också resultera i en kakafoni som mest leder till förvirring. Den nu recenserade boken hamnar åtminstone bitvis i den senare kategorin.

The Fourth Political Theory är en bok där den stora behållningen är kritiken av liberalismens krassare aspekter och av det postmoderna samhällets kroniska brist på ett meningsfullt innehåll. Författaren är vällärd, hänfört entusiastisk och rik på idéer och perspektiv. De tidigare ideologierna har mycket riktigt visat sig vara falska gudar, och att utmönstra dem till förmån för någonting nytt och samtidsorienterat ligger helt rätt i tiden. Greppet att ta Martin Heidegger till bruk är onekligen spännande och förtjänar att utvecklas ytterligare. Författaren skriver själv att han ägnar sig åt att skissera en teoretisk grundstruktur och att fullbordandet av konceptet ligger på framtiden.

Min kritik till trots är boken är värd att läsa. Alexander Dugin är definitivt inte oproblematisk, men han är intelligent och originell. Förmodligen blir han aldrig ledaren för europeisk konservatism, men förhoppningsvis kan den smittas något av hans entusiasm.