Hanna Björk Följande är en översättning av Alexander Dugins pågående videoserie, “Tankar under pesten”. Detta är det tredje avsnittet.

“Hej, du tittar på den nya serien av programmet “Tankar under pesten.” Idag ville jag prata om de förändringar som redan har börjat från spridningen av coronaviruspandemins första stadier, om vad som faktiskt händer med den globala ekonomin. Faktum är att de processer som redan äger rum, inte bara de trender som beskrivs inom en snar framtid och ganska snar framtid — alla är så grundläggande att i jämförelse med den förra eran, som också hade sina kriser: dot-com-bubblan, fastighetskrisen och bostadsbubblan 2008, som påverkade den globala ekonomin allvarligt: allt detta, kan inte mäta sig jämfört med vad som händer idag, för idag har den övergripande globala ekonomiska modellen redan kollapsat. Och naturligtvis är det mycket svårt att anpassa sitt medvetande till denna våg. Alla tror att när korrigeringen av marknaderna kommer att börja, när oljepriset kommer att nå vissa nivåer som är acceptabla för alla och att den globala ekonomin kommer att återhämta sig. Nu är det uppenbart att länder bara stänger, och rörelsen går i grunden, men det finns ett hopp och det lyder: “En dag borde detta ta slut, och gradvis, om än med enorma förluster, men världsekonomin kommer att återgå ungefär till det status quo, varifrån den kollapsade.’’
Detta är mer än tveksamt, och för att förstå, i vilken värld vi redan är i, föreslår jag att vi utför följande experiment: Låt oss föreställa oss att en nödsituation drabbar ekonomierna i alla världens länder idag: Ryssland, Kina, Europa, USA, BRICS-länderna, tredje världsländer — i allmänhet alla ekonomier. Låt oss föreställa oss att de kommer att vara i detta läge under en obestämt lång period. För sakens skull, låt oss säga att de alltid kommer att förbli i det. Låt oss nu föreställa oss. Du kommer att säga, “Nej, nej, nej, nej, aldrig, inte i något fall, nej, det är absurt, sluta säga det, håll tyst omedelbart, byt kanal, vi vill lyssna på någonting men vi måste få se ljuset i slutet av tunneln, och med det här ljuset menar alla en sak: en återgång till tillståndet före krisen. Denna återkomst må vara lång, men ge oss det före krisen gällande tillståndet åtminstone som en dröm. Jag föreslår (ingen vet naturligtvis hur allt kommer att utvecklas), men jag föreslår att vi genomför ett mentalt experiment. Låt oss inte ge detta ljus i slutet av tunneln, och låt oss vänja oss på att titta på de saker som omger oss utan detta så kallade “ljus” för att äntligen stänga av i denna ekonomiska labyrint, runda hörnet, och det finns inget ljus varken i början eller i slutet. Vad har vi? Idag har vi slutna ekonomier som representerar en typ av öar som tidigare förknippats i en enda skärgård med broar, övergångar, tunnlar, men idag förstörs dessa broar och vi har att göra med en ögrupp, det vill säga bara varje ekonomi i varje land representerar ett visst oberoende, självförsörjande fenomen. Detta är redan svårt att förstå. Till och med iranierna, till exempel, som fördömer väst så mycket, och för vilka väst är “den stora shaitan”, och Amerika måste kollapsa, och detta Dajjal-rike — och fortfarande när situationen med stängda gränser nådde Iran, och iranierna själva stängde sina gränser, och väst stängde sina gränser, och USA stängde gränserna — plötsligt, iranierna: dessa stolta, oberoende, religiösa som tror att den stora Satan är i väst, plötsligt bönar de, säger, “Ta bort sanktioner från oss.” Och Ryssland agerar också på samma sätt: att säga att sanktionerna inte passar under coronavirus. Passar mycket bra!
Ingen av epidemierna i historien mildrade fientligheterna, varken på 1900-talet, när den spanska influensan tog världen med storm under första världskriget, inte heller under det trettioårskriget, eller under medeltida krig. Och epidemin var bara en slags tillhörande omständighet för militära operationer. Som historien bevisar görs inga avdrag i de politiska systemen på grund av en epidemi, och alla fortsätter mitt i det öppna eller slutna samhället att röra sig mot sina egna mål. Nu lever vi i ett slutet samhälle, vi tvingas in i denna ordning, och mitt förslag är att betrakta detta inte som en tillfälligt tillstånd, utan som ett nytt världslandskap. Det är ett mentalt experiment, vill jag påminna om ännu en gång. Så i det här fallet, om vi känner igen det, om vi håller med om det, just som en hypotes, jag betonar — en mentalhypotes, då är det första att göra: “Överge allt hopp, ni som kommer in här.” Ge upp hoppet om att upphäva sanktionerna, ge upp hoppet om att komma överens med kinesisk BRI, för fortsättningen kinesisk globalisering, amerikansk globalisering, europeisk globalisering. Ge upp hoppet för WTO, ge upp hoppet om att lyfta eller införa nya sanktioner, överge hoppet om en internationell global ekonomi. Det Wallerstein kallade “världssystem”. Den här världen finns helt enkelt inte längre. Ge upp hoppet om detta, och låt oss försöka se hur länderna kommer att agera ur ekonomisk synvinkel under dessa förhållanden. Om du gör dig kvitt detta hopp, för när människor kommer till helvetet, så vill de naturligtvis inte det, de vill säga att det är slumpmässigt, men vid någon tidpunkt dyker det upp en sorts figur som säger “Nej, när du läser här uttrycket “överge allt hopp, alla er som går in här”, (det var skrivet ovan Dantes helvete), det är exakt vad som menades.” Det är det: lämna det, man kan inte gå härifrån. Och om vi accepterar det, är det första vi kommer att glömma och vägra att be om är barmhärtighet, hoppas att allt kommer att återställas, att ta resurser för en begränsad mängd under dessa force majeure-omständigheter för att återvända till situationen som vi flyttat oss bortom. Så låt oss inte vänta ut krisen.
Om vi ger upp hoppet och vi tror att den ekonomiska modellen som har bildats nu kommer att pågå under obestämd tid (ja, villkorligt för evigt när det gäller mänskliga cykler, inte i termer av verklig historia). Tja, för evigt. Precis som Sovjetunionen fanns för alltid — som liberalism existerade oavbrutet, som modernitet existerade oändligt. Med andra ord, det är alltid mycket relativt till människans historia. Så föreställ dig att denna situation alltid kommer att förbli. Så vi befinner oss i situationen av slutna kommersiella stater, det är inte Popper, inte ett “öppet samhälle”, inte globalisering, inte liberalism med internationella förbindelser, inte Adam Smith, utan en Fichtes stängd kommersiell stat. Nu lever vi under förhållandet av en sluten kommersiell stat. Vad är då den slutna kommersiella statens prioriteringar? Primärt — att tillhandahålla självförsörjning av mat. Detta är den första. Varför? För om människor i slutna kommersiella stater inte kommer att ha en tillräcklig mängd mat kommer de bara att ledas till uppror, startar upplopp, och de avsätter den regeringen som styr över dem — och det är allt. Om denna makt inte ger dem en lön som går att leva på för att hålla kropp och själ tillsammans. Denna lön tyder på en mycket viktig sak: alla produkter bör produceras (kritiskt viktigt för denna lön) på denna stats territorium. Detta gäller Ryssland, detta gäller Förenta staterna, detta gäller för alla länder — stora eller små.
Det betyder att den i globaliseringens tids övergivna jordbrukssektorn måste vara av primär strategisk prioritering för staten. I ett slutet kommersiellt tillstånd måste jordbruk utvecklas exakt i den utsträckning som är nödvändigt för att säkerställa tillgången på befolkningens primära livsmedelsbehov och inte bero på externa leveranser. Något som är i direkt motsatsförhållande med globaliseringens prioriteringar om att sänka kostnaderna och optimera den ekonomiska modellen och följaktligen så produceras livsmedelsprodukter inte där det behövdes, utan där de var billigare eftersom de alltid kunde levereras. Men denna öppna globala leveranskedja kollapsade och följaktligen måste produkterna vara nationella. Importersättning i livsmedelssektorn måste vara fullständigt omfattande. Vi kan bara köpa och konsumera våra egna produkter, som vi odlar oss själva och konsumerar. Dessutom kan ett tillstånd i dessa stängningsförhållanden inte låta detta område utvecklas hur som helst. För om jordbrukssektorn blir kontrollerad av marknadspriserna kommer det följaktligen orienteras emot vinstmaximering och uppträdandet av spekulanter, en rent marknadscentrerad metod kommer att leda till en eventuell brist på livsmedelsprodukter och därmed till uppror och instabilitet. Respektive krävs det allra först(detta är det viktigaste, sine qua non en sluten kommersiell stat) att man upprättar kontroll över jordbruket, och naturligtvis visar erfarenheten att det här måste finnas viss produktionsfrihet eftersom tvångskollektiva gårdar och full planering på detta område inte ger positiva resultat, men det omvända är heller inte sant: att överlämna detta område till de gränslösa marknadskrafterna kan också leda till negativa konsekvenser.
Följaktligen måste staten maximera jordbruksfriheten, men samtidigt förhindra uppkomsten av spekulanter i detta område som skulle skapa orimligt höga priser på jordbruksprodukter. Här är den första uppgiften för en sluten kommersiell stat. Och omedelbart dyker en funktion upp: för det första kräver det varken kontakter med främmande länder, eller vänskap eller fiendskap med någon — det är bara upp till oss och måste vara en viktig aspekt, först och främst. Naturligtvis, om vi upprättar ekonomiskt samarbete med vissa andra länder, kan vi naturligtvis köpa eller sälja och distribuera utländska produkter på vårt territorium, men strikt i den utsträckning som håller oss oberoende. Eftersom det som idag kan vara en vän, kan bli en fiende imorgon, så vi kan inte vara beroende av några leveranser av livsmedelsprodukter. Detta är sine qua non. Nästa aspekt är frågan om industrin. Om vi talar om behovet av att tillhandahålla fullständig livsmedelsoberoende, autarki, i den primära sektorn, måste samma göras inom industriområdet. Och här står vi återigen inför exakt samma frågor som inom jordbruket, de trender som i globalismens era ledde till delokalisering av industrin. Det gällde inte bara Ryssland, som på 90- och 00-talet tappade nittio procent av sin industriella potential, eller till och med så mycket som 99%, ungefär, utan detta gäller både Europa och USA, som flyttade sin produktion till Asien och Fjärran Östern då det var mer effektivt, billigare, och därmed i situationen av tvingad förslutning förlorade de större delen av sin bransch eftersom industrin inte finns längre. Förresten, Trump kom till makten just under parollen att han skulle reformera denna situation, och hans motstånd mot globalisering till och med teoretiskt baserades exakt på detta.
Så, delokalisering leder till avindustrialisering av stater, det är fördelaktigt ur dagens synvinkel och motiveras av logiken i det globala öppna samhället, men det är helt ojämförligt, oförenligt med verkligheten i slutna kommersiella stater. Den andra funktionen är utvecklingen av den nationella industrin. I vårt land var det samtal om det, men eftersom allt var lätt att köpa så integrerade Ryssland sig i den globala ekonomin, på ett klumpigt och dåligt sätt på 90-talet och lite mer rationellt under Putin. Men faktiskt så var det huvuduppgiften att integreras i dessa processer och dra nytta av de förutsättningar som globaliseringen skapade. Det var en helt fundamentalt annorlunda politik.
Och efter alla Putins samtal om behovet av nationell produktion, nickade alla tjänstemän, men eftersom det inte fanns ett brådskande behov, gav alla helt enkelt upp och gjorde ingenting. Det enda område som Putin kontrollerade med direkt detaljstyrning, försvarsindustrin, utvecklades, men återigen vi vet inte hur exakt hur, för det är uppenbart att det inte finns någon industri i Ryssland, den förstördes på 90-talet, såldes och har ej blivit återställd på 00-talet. Men eftersom vi tror på vår president när han säger att vi har bättre vapen betyder det att inom försvarsindustrin utvecklades något självständigt. På detta område finns det naturligtvis ingen plats för ett öppet samhälle. Vi tror på det, det är vår nästan religiösa patriotiska mentalitet. Hur det är i verkligheten — vet vi inte riktigt, men poängen att vi inte har någon industri, och att vi nu behöver det, är det andra imperativet i den nuvarande epidemin.
Och den tredje funktionen: kanske skulle ni velat att jag skulle ha börjat med den — det är suverän oberoende finanspolitik eftersom i den moderna och postmoderna världen, och särskilt i det nuvarande globala systemet är allting helt kopplat till finansiella institutioner och finansiella mekanismer, och jordbruk och industri betraktas som frivilliga saker eftersom den som äger pengar har råd att köpa både industriprodukter och jordbruksvaror i tillräcklig mängd för att tillhandahålla det för befolkningen och nationella behov, men så snart vi befinner oss i en sluten kommersiell stat förändras hela hierarkin. Först och främst kommer livsmedelssäkerhet och behovet av autarki, för det andra — oberoende industri och det tredje, enbart i tredje fall — skapandet av ett självständigt nationellt finansiellt system. Här skulle jag uppmärksamma den anmärkningsvärda amerikanska poeten Ezra Pound, som ägnade sitt magnifika verk “Cantos” — livets bok — inte bara till beskrivningar av skönhet, utan också till beskrivningen av finansmaktens fulhet, bankernas fulhet, den sataniska karaktären av kapitalet som sådant.
Och detta är mycket viktigt, eftersom Pound i sitt “Cantos” beskriver hela debatterna mellan ekonomer: Silvio Gesel, Keynes, liberaler precis som ett enormt fält av estetisk kamp i ekonomin, för ifrån Pounds synvinkel så har det systemet som baseras på lånekapital, det innehåller ett visst sataniskt element som förstör människans personlighet, mänsklig skönhet, sanning, godhet, rättvisa och människan som sådan. Med andra ord, antingen banker, ränta, lånekapital eller en människa — säger Ezra Pound; och när han utvecklar detta etiska, metafysiska problem, detta religiösa hat mot kapitalismen, lånekapital, banker och finansiella system som förstör, som t.ex. ocker, genomträngande in i konstverken, i materian, i människors liv, förvandlar allt till handelsvaror, isolerar en från en annan, vilken person som helst, förstör samhällen, förstör familjer, förstör nationer, underkasta dem den mörka kraften i den främmande, demoniska, sataniska början, när han tillämpar det i ett positivt scenario. Här ger Pound förvånansvärt utmärkta rekommendationer. Först: staten kan skapa så mycket pengar som den vill, och den kan inte vara fattig, staten kan inte vara i konkurs, staten kan inte brista.
Varför? Endast i fallet om den är verkligt självständig, och om denna nationella valuta stöds av en tillräcklig mängd jordbruks- och industriprodukter inom staten. Sedan leder den nationella valutafrågan varken till inflation eller till fallissemang bara för att den nationella valutan är suverän, den är inte knuten till någon annan valuta, den beror inte på några internationella svängningar på grund av att staten har allt inom sig självt allt väsentligt stöd för alla typer av aktiviteter. Och då är frågan om nationell valuta helt oberoende av alla typer av valutakort, från någon extern faktor, då blir staten verkligen rik och med hjälp av finanspolitik håller den ekonomiska tillväxten på den nivå som behövs. Detta är det tredje elementet: oberoende suveräna finansiella system. Detta är frälsning för alla länder i Fichtes situation av en sluten kommersiell stat. Det är tydligt för Ryssland, men också för alla andra länder — nu talar jag i allmänhet. En annan avgörande del är det komplett statliga utrikeshandelsmonopolet. Det innebär en viss motsägelse inom liberalismen i internationella förbindelser, men om staten har monopol på utrikeshandeln, så ser den över att penetrationen av importvaror från utlandet inte försvagar nationella autarkier varken inom livsmedelsprodukter eller inom industrin, finansiella system, och samtidigt kontrollera att export av varor, tjänster, teknik och material inte stärker konkurrenterna på det internationella området. Detta är en direkt antiliberal strategi, som försvaras förresten, av många ekonomer som är emot Adam Smith, detta är inte ovanligt, det är bara merkantilism i internationella förbindelser som föreslår statligt monopol på utrikeshandeln.
Denna stat kan ha interna marknadsrelationer i kombination med speciell förvaltning, till exempel, där det finns behov av att reglera vissa processer i nationellt intresse eller till exempel minska vinstmöjlighet för spekulanter, särskilt i känsliga områden, men samtidigt för allt som rör utrikeshandeln är det nödvändigt att införa en tullpolitik, särskilda löner och nationella intressen. Det är vad vi rör oss emot. Dessa är principerna för en stängd kommersiell stat som träder i kraft idag. Nyligen stängde Ryssland helt gränserna, vi var inte initiativtagarna, vi var en av de sista som gjorde detta, det spelar inte ens roll hur vi kom till att befinna oss i den här situationen, men idag lever vi redan i en sluten kommersiell stat . Och här uppstår bara en fråga. Förresten, detsamma kan sägas om Italien, som, efter att ha funnit sig vara en sluten kommersiell stat och samtidigt helt beroende av Europeiska unionen, helt enkelt misslyckades under de första dagarna och faktiskt köpts upp vid utbytet . Detsamma kan sägas om Frankrike, som införde en nödsituation, och om USA. Det vill säga att alla länder i dag är slutna kommersiella stater. Det var inte Ryssland som började stänga sina gränser, vi var en av de sista som stängde, men vi är redan där. Och nu står vi inför ett val: huruvida vi ska acceptera detta som ett långsiktigt projekt och bygga en sluten kommersiell stat. Det kommer inte nödvändigtvis att vara ett diktatur, men det kommer inte heller att vara en demokrati, det kan vara med större och mindre bevarande av marknadsrelationer inom vissa områden.
Staten borde verkligen stärka sin ställning, men vilken typ av förstärkning av dessa positioner kommer att det att bli, i vilken utsträckning och i vilken form den kommer det att äga rum — varje nation och varje sluten stat kommer att bestämma för sig själv, utifrån sina egna överväganden. Det finns helt enkelt inga dogmer här, men de principer som jag har beskrivit är dogmer i den situation där vi är. Och när jag har slutfört detta kan jag säga att vi måste bestämma om vi accepterar det som ett långsiktigt projekt, ja, då kan vi säga adjö till globalisering. Vi lever i en post-global värld, vi bygger en post-global ekonomi och ett helt annat ämne — den suveräna ekonomin — dominerar i detta globala ekonomiska system. Detta huvudämne är den nationella slutna kommersiella staten — detta är den största aktören på världsscenen. Här blir suveränitet eller realism absolut. Och följaktligen antar vi antingen att detta är en tillfällig åtgärd och satsar på att allt kommer att återgå till globaliseringens era. Nu kommer våra regeringar att besvara denna fråga.
Och här finns det en risk: vår regering har på senare tid vant sig vid att inte vara ansvarig för någonting. Det vill säga, att oavsett vad som händer, försöker de säga att det är en fördel, allt är som planerat, det var en knepig plan. I själva verket — stopp.
Nu är det nödvändigt att ge ett svar, både direkt och entydigt: antingen en sluten kommersiell stat, eftersom det är rörelse som följer vägen, eller en förväntan på en återgång till en återställning av den globala ekonomin. Denna rörelse går på ett helt annat håll. Dessa två strategier är oförenliga, du kan inte använda båda av dem samtidigt, du kan inte förbereda dig för den ena och den andra på samma gång: ett val görs här, och beroende på vad historien kommer att visa härnäst, hur det kommer att utvecklas , kommer det att vara klart om detta beslut var rätt eller fel. För på ett eller annat måste staten, regeringen och den nuvarande politiska regimen betala. Kommer det att göra det ena eller det andra val. Detta är risken med makt. Varför uthärdar människor makten och tillåter att misshandlas av den i århundraden? Endast av en anledning: när ett så kritiskt valmoment kommer, kan folket lugnt se hur myndigheterna löser detta komplexa problem. Och här börjar makten ta risker, för om den gör fel val, kommer den helt enkelt att falla, den kommer att betala för det. Och folket väljer bara nästa makt, en annan. Det är här är risken. Därför bör regeringen från min synvinkel avgöra vilken väg den kommer att gå när man går in i en pandemisk situation och hur den uppfattar denna tvingad slutenhet. Uppfattar den det som en modell för den framtida ekonomiska världsordningen och förbereder sig för den på allvar under lång tid, eller förväntar sig att allt kommer tillbaka, och sedan, enligt resultatet av detta val, kommer det att ansvara för detta val . Så situationen är extremt allvarlig. Det jag säger, i allmänhet tänker jag mer på Ryssland, men är absolut tillämpligt på Italien, Frankrike, England och USA, Mexiko, Iran, Kina, Turkiet och så vidare.
Vi avslutade eran med påtvingad existens i en öppen global värld, vi tvingades befinna oss i en sluten kommersiell stat, och jag föreslår att vi seriöst överväger detta perspektiv. Vi kan återvända, jag utesluter inte denna möjlighet, att vi kan återvända till globaliseringen, det kommer dock att vara en annan globalisering, vi kommer inte tillbaka dit snart, men det finns väldigt stora skäl att vi aldrig kommer att återvända till denna globalisering, och kommer att existera under mycket lång tid i ett slutet kommersiellt tillstånd. För att förbereda oss för det andra scenariot, som vi redan är dömda till, och vi vet inte hur länge det kommer att förlöpa: de kommande månaderna, kanske år, kanske ännu längre. Det är därför jag föreslår att göra detta mentala experiment och faktiskt göra ett val. Utan detta val kan vi inte gå vidare. Situationen är mycket allvarlig, och Ryssland måste göra detta val, men alla andra länder kommer också att behöva göra detta val. Så antingen tar vi tillfälligt ett steg tillbaka från globaliseringen, till vilken vi kommer tillbaka efter slutet av coronaviruset, som Bill Gates, Gordon Brown (talar om världsregeringen) och George Soros säger (faktiskt håller han tyst han vid tillfället, för att förespråka globalism nu vore som att komma ut, det vill säga, om du säger “Jag är en liberal”, kan du läggas in på sjukhus för detta, så bara människor med en bunker eller något slags pålitligt skydd som Bill Gates eller Gordon Brown har råd med det. I princip förstår naturligtvis alla idag att bara slutenhet är räddningen, men ändå, hörs röster till och med från dessa fängelsehålor, från hemliga skydd som föreslår en världsregering. Men naturligtvis lyssnar ingen idag.
Men gradvis kan deras röster låta högre och högre. Så, några människor gnyr från fängelsehålorna att låt oss behålla vår världsregering, låt oss gå tillbaka till det globala projektet, men realister eller praktiker börjar stänga sina gränser och förbereder sig för en komplex, svår existens, en oväntad, plötslig existens inom ett slutet kommersiellt tillstånd. När det gäller mig, gillar jag projektet med ett slutet kommersiellt tillstånd från filosofisk synvinkel och ur metafysisk och poetisk synvinkel, precis som Ezra Pound, och jag föredrar detta, men det är min personliga åsikt. Låt oss avvika från våra sympatier och möta verkligheten. Detta val måste göras nu, och alla måste göra detta val. Varje ansvarsfull politiker, varje ansvarsfull ekonom, varje ansvarsfull medborgare i vilket land det än är. Med vänlig hälsning, vi kommer snart tillbaka till “Tankar under pesten”.”