På tåget sträckan «Moskva-Kazan» var jag vaksam. Det fanns bara en medresenär i sovkupén för fyra personer. Av någon anledning var jag misstroende mot honom. Han var över 60. Till utseendet var han helt ofarlig. Han bytte sina byxor med dörren till kupén på vid gavel. Helt riktig och lugn kille. En tyst artig en. Sådana har en sparsam vitbrödsmacka med sig — varken vodka eller ett stekt kycklinglår. Men ingen kan lita på de äldre. De har sett så mycket genom sina liv, att ingen kan gå i god för deras psyke… Intuitivt har jag alltid känt att pensionärer är farliga. Mycket, mycket farligt. Vem vet vilka idéer de har stött på i så många år…
Jag har en gång rest i en sovkupé med en artig pensionär. Jag låg på överslafen, nedanför låg den feminina delen av ett gift par, på överslafen mittemot min — den maskulina. På soffan under den maskulina delen och mittemot den feminina fanns pensionären. Han var antingen dödsberusad (men visade inga tecken — det är ett mindre underverk att lära sig göra det i så många år), eller en latent galning (vilket inte är så ovanligt, inte så ovanligt), eller till och med något annat. Men han, efter att ha somnat (och alla vi andra — halvsovande), muttrade något om konton och räkningar… Sedan började tjejen skrika. Den åldrade galna revisorn förmodade hennes kropp, liggande i nivå med honom för något som grävde ner sig i vävnaden av hans skymningsmeditation.«Vitya, åh Vitya-a-a…!!! Se, vad han gör med mig». Genom den dystra obehagliga tåghjulsdrömmen försökte jag föreställa mig vad exakt. Bara snacksbaren föreföll mig. Killen hängde ner från sin överslaf och knackade lugnt mot lakanshögen på den undre slafen: «Sov, skunk». Pensionären mumlade något sömnigt ord, som lät som «förlåt», på swahili, och drog sig tillfälligt tillbaka i sitt skal. Men hans oneiriska utstrålning fyllde fyra-personers kupén och hindrade mig från att tänka på mitt eget mörker.
«Äcklig gammal gubbe», det fortsatte att rinna igenom mitt sinne. «Farlig man». Han var farlig på grund av det enda faktum att hans insvepta själ i åratal blivit överfull av flera fragment, diskontinuitet av visioner, av komplexa täppta begär, av mörkgula mentala köttbitar, som är fruktansvärda, eftersom de fortfarande inte kan återförenas med varandra… Rädslan för vidrig själ bland de unga är färsk. Fasan bland de gamla surnar. Den är mer passiv och håglös, men samtidigt mer giftig. Sannerligen: «farlig gammal gubbe».
Den här från tåget «Moskva-Kazan» var också farlig, men gav inga tecken. Hans snarkning var det mest misstänkta. Bara sjuka, obehagliga människor, som inte tar hand om sig själva, snarkar. När de sover tänker de bara på sig själva. Man borde tänka på något annat.
Jag somnade ändå, efter att ha bestämt mig för att inte sova djupt och att titta vid kanten av mitt medvetande efter medresenären, dörren, låset, den upphängda kostymen, som jag i förväg hade tagit plånbok och nycklar från (jag lider av kleptofobi) , men det verkade för mig som att kostymen också var i fara, man kan aldrig veta säkert. Kort sagt, jag somnade. I rummet genom mina trånga sömniga ögonlock syntes mörkret. Det strukturerade mina drömmar, dess gräns var utplånad. Varje ryck av «Moskva-Kazan»-tågets hjul kastade mig ut till gropen. Jag började kasta en halvöppen blick på kostymen. Jag undvek att titta på den äldre. En gång reste jag i sovvagnen med en tjock tjej. Hon grät hela natten. Det gillade jag ojämförligt mer än snarkning. Teoretiskt sett, om man går längre, skulle sådana resor vara värda kommersialisering — “en kupé med en gråtande tjej”. Det finns människor som skulle betala massor av pengar för det. Jag är övertygad om att det finns de som skulle betala för snarkning också. Och varje sort skulle ha sin egen tariff. Snarkning med visslande, snarkning som efterliknar kippar efter andan, lätt snarkning, snarkning som slutar med ett muttrande, snarkning som låter som ett stön… Tidigare lyssnade jag alltid på vad folk muttrade i sömnen. Då skämdes jag över det, eller, vad som är närmare sanningen, förstod en kompass av dessa meddelanden sammantaget. Nu kan jag själv komma ihåg omfattningen av uttalandena. Att tala i sömnen är begränsat till oneiriskt språk. Grammatik, morfologi och ordförråd för ett sådant språk ger avkastning för regelbundna studier. Det finns inget som skulle undkomma oss. Ingenting.
Tåget ryckte och stannade. Från fönstret hördes de dämpade rösterna. Vissa människor pratade med varandra. Det var besvärlig musik. Den äldres snarkande bleknade. Efter att ha legat i ungefär tio minuter bestämde jag mig för att se efter vad som pågick. Plattformen vimlade av människor. Det var mitt i natten. De var ungefär lika klädda, men alla bar olika stora glasartade föremål i sina händer. Det första, som jag såg tydligare, var en man i vattentät jacka med ett enormt — meterstort — kristallvinglas. Han höjde den över huvudet och gick till någon imaginär från den närliggande (inte min) sovkupén. Jag föreställde mig en storstad någonstans bakom där de alla (och den där med det enorma vinglaset) klev av. Men ett tåg stod på motsatt sida av perrongen och inhägnade utsikten. Jag skulle ha velat att det dumma tåget varit avstängt så att jag kunde se ljus, övergångsställen, en bro varifrån allt detta dök upp. Det tog det så pass lång tid att starta att mitt intresse för vad som låg bakom det hade försvunnit. Sedan kröp det sakta iväg. Det visade den täta skogen. Inte ett enda ljus. «Moskva-Kazan» rörde sig i rätt riktning.
De glasiga killarna lämnades kvar — vi hade gett oss av mot öster. Jag somnade djupare och var inte längre rädd för pensionären. Jag tänkte på att om det behövdes kunde jag slå honom med det enorma vinglaset, som sträcktes uppåt och uppåt av den kristallgåsen.
Jag koncentrerade mig på vad jag skulle förmedla till Tatarstans president Mentimir Shaymiyev. Jag hade ingen fullständig plan. Bara ett grovt utkast. Den tredje huvudstaden. Mörkret av att flyktigt skymta ogenomträngliga skogsbälten längs järnvägen, blandas med kupéesmörker och skrapande i slafarna, och även med konduktörsdamers seriösa gång — man kan inte blanda ihop deras steg med något annat — för att inte säga att hjälpte till, men deltog i beslutsfattandet.
Sedan såg jag en dröm. Drömmen såg ut som en text. Jag som liksom såg den, upplevde det som fanns i den, men beskrev samtidigt allt av texten. Därav följer klarheten i ord och till och med bokstäver, som sågs distinkt — de kunde inte vara mer klara.
Texten började så här: detta hände i staden Oshym oshym. Det fanns inga citattecken och det ortnamnet skrevs precis så — Oshym oshym. Det första ordet var med stor bokstav, avskilt utan bindestreck, det andra — med liten bokstav. Staden Oshym oshym. Så stod det skrivet i drömmen, så ska vi också komma ihåg.
En gång skickades brevet till mig via e-post. Någon frågade mig på engelska om jag känner till staden, som heter Joffur. Och förklaringen till att han ansöker om information precis från mig var följande: «en person med efternamnet Dugin kanske vet vad Joffur är». Han hade hittat min adress av Altavista och visste inte om han vände sig till ett företag i Hongkong eller till en holländsk klinik. Jag skickade sedan ett svar och föreslog att det skulle vara en huvudstad där de bevingade demonerna bor. Där «en flicka är en fröjd för en tiger och en pojke är infernaliskt dubbelkönslig» (det är N.Klyuyev — jag har en misstanke om att Klyuyev skrev den här versen — «Hängde klackar över huvudet…» — efter att ha läst Ewers «Alraune» » och Meyrinks »Golem»).
Sedan korrespondenten mottagit mitt svar, tackade han mig hjärtligt och sade att detta ortnamn Joffur hade kommit till i hans sömn.
Oshym oshym… Allt hände just i den staden. Den staden finns (hittades) i den sydligaste punkten i Australien. Tvivla kan man göra på allt. Men inte på detta. Detta är den sydligaste delen av den Australiensiska kontinenten, som Godahoppsudden eller Kap Ahulgas är den sydligaste delen av Afrika. Don Miguel Serrano ville köpa ett stycke territorium på Tierra del Fuego för ändamål kända för honom uteslutande, men pausade bara för att köpa Konstantin Vasilyevs originalbilder, bilder av vilka jag skickat till honom. Oshym oshym är staden i Australiens “Eldsland”.
Sedan visade sig historien om Oshym oshyms stadskatastrof framför mig. Den svarta stormen föll över Australien. Kontinenten Australien var hur som helst mörk, varken en enda ljuspunkt, inte heller en fyr eller en bosättning. Inte heller inbjudande eldflugespridning av krogar. Det var en mörk kontinent och den dog på ett mörkt sätt. Som kristallgåsskogen, ur vilken vinglaskillarna hade kommit ut.
Stormvågorna var varma, men mycket höga. Halvvägs till skyarna. De föll tungt och ödesdigert på Australiens yttersta kant, efter att ha krossat allt som fanns, efter att ha släpat allt till djupet. Den svarta staden utan ljus Oshym oshym tvättades bort. Likaså, tillsammans med det, var jag. När jag försökte greppa något, sträckte jag ut armarna på min drömkropp… Förgäves. Bara svart vatten. Efter att ha skrivit detta insåg jag att det finns en uppenbar reminiscens om Golovins: «Jag drömde om svarta vatten och städer under ytan. Människor samlades tyst i grupper, diskuterade om de kunde hjälpa katastrofen, och sedan flöt lila lik in i natten till Mästaren» (citerad från minnet).
Kan en reminiscens vara upplevelse? Kan jag säga «Jag drömde om svart vatten»? Nej. Bara en textmässig slump, jag drömde om den svarta oceanen som översvämmade staden Oshym oshym, som var mörkare än natten till och med tidigare.
Jag blev tagen av överspänningarna och kunde inte återvända, och det fanns ingenstans. Hon som gav mig livet (mycket tveksamt liv, så mycket som påminde om något annat) höll på att dö. Men under mycket lång tid. Jag kanske hade hennes dröm. Drömmen, svin, är inte en privat egendom. Och livet, svin, är inte en privat egendom, vi tar allt från er, vi ger er allt gratis.
«Moskva-Kazan» — det är konceptuellt. Prova denna resa, ni kommer att känna er själva.
Jag simmade vid havets yta, efter katastrofen i Australien och staden Oshym oshym. Här börjar huvudsaken. Närmare bestämt, Det verkade vara det viktigaste i min sömn, i tåget. Överspänningarna som förde bort mig var inte bara vattniga sådana. Lite lägre var de fyllda med något. Jag insåg att jag sov på rygg, men trots allt vändes förnimmelserna ut och in, som om tvärtom. På hela ytan, under händerna, som grep tag i tomrummet under den dinglande kroppen, kändes någonslags pasta.
«Vattenväxter», kom det en tanke. «Nej, något annat», tänkte en annan. Resten. «Resten av staden Oshym oshym?» «Nej.» Plast?
Senare, efter att ha återvänt till Moskva, när Kazan var förbi, hade jag en annan dröm. I den gick samma kvinna som för 20 år sedan längs vägen, som man inte kan vända sig från, för att möta mig. Tidigare transporterade hon vagn, den gången var hon med en enorm lurvig hund. Precis som då, i det avgörande ögonblicket, som radikalt förändrade mitt liv, skräckslagen, släppte jag ut ett oartikulerat högt rop. Sedan försökte jag skrämma henne, den gången var det halvt alpint, halvt imbecillt joddlande, adresserat till den lurviga jättehunden. Kvinnan gjorde en gest, som om hon sa «lugna dig, varför göra det».
Senare gick jag och kände igen platsen, observerade spåren av grönska längs vägen och läskiga skapelser som korsade vägen.
Jag kan inte förstå (för närvarande) vad i allt som är så radikalt, så avgörande, «decisif», i betydelsen av Parvulesco, som omtolkar efter sitt eget sätt (ah, det sättet!) en juridisk term av Carl Schmitt (en fotnot för «filosofer»: detta namn skrivs «Schmitt», inte «Schmidt», kollega Panarin).
Vi vet för lite.
När jag gick i Kazan (Tataria är vårt högsta jag, de som tvivlar — till smältugnen), såg jag inskriptionen på minnestavlan: «Pushkin buldy»,. Detta stämmer.
Den tredje huvudstaden. Ivan den förskräcklige, antalet av hans fruar är symboliskt. När det gäller släktnamnet «Nagaya»,, åsknar det de som läser (uppmärksamt) raderna i ryska historiska krönikor. När jag gick i sjätte klass rökte vi pojkar och flickor på loftet i övergiven (det var så det verkade för oss) lada och kastade fimparna i halmen. Ladugården hade brunnit ned, poliser kom till klassen (747:e Moscow School) och observerade snävt dem vid skolbänkarna. Hittills vet jag inte exakt vem som brände ladan. Porfiriy Korneyevich fick Raskolnikov att bekänna genom en teoretisk artikel, lugnt och orädd publicerad av honom.
Efteråt (det gick ändå 10 år) inte så långt från den tidigare — brända — ladan (bara för att passera järnvägen — det är järnvägssymbolik, «rohi-ahan») sa Golovin på flodstranden med en metafysisk portvin i handen: «Åldrade kommer jag till övertygelse om att allt existerar». Han menade en underjordisk vit uggla Garfang och en drömmästare, och även en skonare i Vladivostok, som borde ha tagit oss bort. Kupriyanov märkte, att han saknade pengar för taxisträckan Moskva-Vladivostok, och det är fortfarande farligt att transportera en amiral via andra transporter.
Då gick vi inte dit. Vi går nu.
Moskva-Kazan.
Mysteriet om katastrofen i den mystiska staden.
Ingenting är glömt. Vi minns det.