Det är dags att avslöja sanningen, att exponera den andliga kärnan av det som vanliga människor kallar för ”politisk extremism”. Vi har förvirrat dem tillräckligt genom att ändra etiketterna på våra politiska sympatier, färgen på våra hjältar, och genom att gå från eld till kyla, från ”höger-ism” till ”vänster-ism” och tillbaka igen. Allt detta har blott varit en intellektuell spärreld, en sorts ideologisk uppvärmning.
Vi har skrämt och frestat extremhögern såväl som extremvänstern, och nu har de båda, och andra, tappat bort sig på vägen, avvikit från de slitna spåren. Det här är fantastiskt. Som den store Evgeniy Golovin gillade att upprepa: ”Han som går emot dagen, borde inte vara rädd för natten”. Det finns inget trevligare än när marken glider undan ens fötter. Detta är den första upplevelsen av flykt. Det dödar skadedjur. Det anlöper änglar.
Vem är vi, egentligen? Vems hotfulla ansikte är det som allt tydligare kikar ut från den paradoxala och radikala politiska rörelsen med det skrämmande namnet ”Nationalbolsjevism”? Idag kan vi svara utan tvetydighet och vaghet. Men detta kräver en kort exkursion till andens historia.
Mänskligheten har alltid haft två typer av spiritualitet, två väger — ”Den vänstra handens väg” och ”Den högra handens väg”. Den första kännetecknas av en positiv inställning till den omgivande världen, där harmoni, balans, lycka och fred finns att observera. Ondska är enbart en viss företeelse, en lokal avvikelse från normen, något obetydligt, kortvarigt och utan några djupa, transcendentala orsaker. Den högra handens väg kallas också för ”Vintergatan”. Den utsätter människan inte för något särskilt lidande; den skyddar henne från radikala upplevelser, leder henne bort från nedsänkning i lidande, och bort från mardrömslika varandet. Detta är en falsk väg. Det leder till sömn. Det leder ingenstans.
Den andra vägen, den vänstra handens väg, det allt i omvänd ordning. Det finns ingen mjölkig lycka, utan svart lidande; inget tyst lugn utan ett groende, eldigt drama av kluvet varande. Detta är ”Vinets väg”. Det är destruktivt, skrämmande. Vrede och ilska regerar här. På denna väg uppfattas all verklighet som ett helvete, som en ontologisk exil, som tortyr, en nedsänkning i hjärtat på en slags otänkbar katastrof härstammande i de självaste höjderna av kosmos.
Om allt på den första vägen tycks vara bra, så verkar allt på den andra vägen ont. Den vänstra handens väg är monstruöst svår, men den är den enda sanna. På denna väg är det lättare att snubbla och ännu lättare att försvinna. Den garanterar ingenting. Den lockar ingen. Men bara den här vägen är korrekt. Den som tar denna vägen får berömmelse och odödlighet. Det som överlever kommer att segra och erhålla en utmärkelse som är högre än varandet.
Han som följer den vänstra handens väg vet att det kommer att ta slut. Materians fängelsehåla kommer att kollapsa och förvandlas till en himmelsk stad. En kedja av initierade förbereder passionerat det önskvärda ögonblicket, ögonblicket för slutet, triumfen av den totala frigörelsen.
Dessa två vägar är inte olika religiösa traditioner. Båda är möjliga i alla religioner, i alla bekännelser, i alla kyrkor. Det finns inga yttre skillnader mellan dem alls. De rör de mest intima delarna av människan, hennes hemliga väsen. De kan inte väljas. De väljer själva ut en människa som sitt offer, sin tjänare, sitt instrument, sitt vapen.
Den vänstra handens väg kallas ”Gnosis”, ”kunskap”. Den är lika bitter som kunskap och genererar sorg och kall tragedi. För länge sedan, under antiken, då människan förfarande befäste avgörande betydelse vid andliga saker, då skapade gnostikerna sina egna teorier i form av en filosofi, en doktrin, kosmologiska mysterier, och på en kultnivå. Gradvis degenererade människor, slutade att uppmärksamma tankesfären, och föll ner i fysiologi i jakt på individuella bekvämligheter i det vardagliga livet.
Men gnostikerna försvann inte. De flyttade tvisten till en nivå som moderna medborgare kunde förstå.
Några av dem förkunnade slagord om ”social rättvisa”, utvecklade teorier om klasskamp och kommunism. ”Mysteriet om Sophia” blev ”klassmedvetenhet”, och ”kampen mot den onda Demiurgen, skaparen av den förbannade världen” tog formen av sociala strider. Trådarna av den uråldriga kunskapen nådde Marx, Nechaev, Lenin, Stalin, Mao, och Che Guevara. Den socialistiska revolutionens vin, glädjen av uppror mot ödets krafter, och det heliga, bärsärkar-passionen för total förstörelse av allt som var svart för att få till stånd ett nytt, andligt ljus.
Andra motsatte sig vardagens vanlighet med den hemliga energin av ras, blodets buller. Mot blandning och deformitet skapade de lagar om renhet och en ny sakralitet, en återgång till Guldåldern, den stora återkomsten. Nietzsche, Heidegger, Evola, Hitler och Mussolini draperade den gnostiska viljan i nationella, rasliga läror. Det är helt rätt att kommunisterna inte brydde sig särskilt mycket om arbetare, eller Hitler om tyskarna, men inte utav cynism. Båda var besatta av en djupare, mer uråldrig, mer absolut ambition, den gemensamma gnostiska andan, det hemliga och fruktansvärda ljuset av den vänstra handens väg. Vilka arbetare, vilka ”Arier”… Poängen är helt annorlunda.
Andra kreativa personligheter kallade till den vänstra handens väg, vägen av gnosis, flundrade också mellan ”röda”, ”svarta”, ”vita” och ”bruna” i sina andliga uppdrag. Trasslade in sig i politiska doktriner, gick till det extrema, men ändå oförmögna att i tydlighet uttrycka de metafysiska konturerna av deras besatthet, artister från Shakespeare till Artaud och Michelangelo till Eemans, från trubadurerna till Breton, har alla druckit av det hemliga vinet av lidande, girigt insupits i samhället, passioner, sekter och ockulta brödraskap, de olika fragmenten av en fruktansvärd lära som lämnad leendet omöjligt. Tempelriddarna, Dante, Lautréamont. De log aldrig i sina liv. Detta är ett tecken på en särskild utvaldhet, ett spår av en monstruös erfarenhet av något som varit en gemensam faktor för att de som följer den vänstra handens väg.
Gnostikerna tittar på vår värld med sin svåra blick — samma blick som hans föregångare, länkarna i den forntida kedjan av Skräckens väljare. En avvisande bild återspeglas i hans ögon. En galet väst i konsumentpsykos. Ett öst vars tråkighet och patetiska undergivenhet väcker avsky. En sjunken värld, en planet som ligger på bottnen.
“I undervattensskog är rusandet värdelös och rörelsen avtar…” (Golovin)
Men gnostikern överger inte sin sak. Inte nu, inte imorgon, inte någonsin. Dessutom har han all anledning att fira på insidan. Berättade vi inte för de naiva optimisterna från “den högra handens vägen” vart deras alltför stora ontologiska förtroende kommer att leda? Förutsåg vi inte degenerationen av deras kreativa instinkt enda ner till den groteska parodi som utgör dagens konservativa, som har förlikat sig med allt som hade förskräckt deras mer sympatiska (men inte mindre hypokritiska) föregångare för bara några årtusenden sedan? De lyssnar på oss. Låt dem nu skylla på sig själva och läsa New Age-broschyrer eller marknadsföringshandböcker.
Vi har inte förlåtit någon. Vi har inte glömt någonting.
Vi har inte lurats av förändringarna i de sociala dekorationerna och de politiska (wanna-be) aktörerna.
Vi har ett mycket långt minne. Vi har väldigt långa händer.
Vi har en mycket allvarlig tradition.
Varats labyrinter, tankarnas spiraler, ilskans strömvirvlar …”