Efter analysen – Samhällsomvälvning eller degeneration
Primära flikar
Efteranalysen–Samhällsomvälvning eller degeneration
Högerradikala har nu de sista tre decennier analyserad och dissekerad sina motståndare, deras makt, deras historia, deras ideologi, deras växt och även deras kommande fall, men fortfarande är maktförhållande inte fundamentalt närmare ändring sedan 1945 – var marxism och liberaldemokratin konsoliderade sin ideologiska hegemoni och makt. För den reella oppositionen till den parlamentariska höger – vänster dikotomin är makten reellt sätt lika långt i fjärran som förut.
Högerradikala, konservativa, traditionalister och även vissa former av socialister, har sedan länge dissekerad det politiska maktkomplex som har byggds upp i Europa sedan 1945, med rötter tillbaka till upplysningstid och renässans. Under begreppet politisk korrekthet, vår tids dubbeltänkning, har man kunnat konstatera den nuvarande makts och ideologiska fundaments egalitära diskrepanser och insubstantiella påstående om yttrandefrihet och demokrati. En högerradikal, i saknad av annan säckbetecknelse, vet nu att det samtidiga samhällets makt, fördelar politisk frihet så som den anser att den tjänar den rådande och dominerande ideologisk makt nu och i framtiden: Inte främst så som den legislativt och ideologiskt lägger fram det, genom lagar och politiska program, utan genom indirekte makt genom media, skola och undervisning, kultur och underhållning. Här ingår en ständig vaktande och arbetande press, som fungerar som en förtrupp för fortsatt demontering av folkhemmet och nationalstaten, så som många har uppfattat att den borde vara och var ment att vara. Detta vet den reella oppositionen sedan länge.
Dessa krafter verkar utanför demokratisk kontroll, då de parlamentariska val även om den legitimerar makten som position, aldrig har fått folket sanktionering avstora ingrepp som inte bara påverkar, utan avgör nationalstatens och befolkningens framtid överhuvudtaget.
Ingrepp som massinnvandring och deltagande i en globalkapitalistisk ekonomi, som på lång sikt betyder den
inhemska folkgruppens förträngning och utrotning om den får fortsätta, kulturellt och etniskt, och industriell
död i den såkallade rika och förmögna Västvärlden.
Etter 1945 har man lyckas klassa alla traditionella värderingar som familj, folk och hem, ja även också religion, som en del av en ondskans ideologi, ett ondskans maktkomplex, var det man inte kan kategorisera som nazism eller fascism direkt, får beskyllningen om att bereda vägen för den ondska som den de förmenade goda krafter, liberalkapitalism och kommunism stampade ner i andra världskriget.
Mekanismerna bakom detta, det kontinuerliga sociala förtrycket var man etablerar en offentlig sfär, som i
frihetens, jämställdhetens och de förtryckte minoriteters namn, effektivt exkluderar reella meningsbrytande
och avvikande yttringar, är redan känd bland skaror av regimkriteker på alla nivån. Etter 1945 har man
lyckas klassa alla traditionella värderingar som familj, folk och hem, ja även också religion, som en del av en
ondskans ideologi, ett ondskans maktkomplex, var det man inte kan kategorisera som nazism eller fascism
direkt, får beskyllningen om att bereda vägen för den ondska som den de förmenade goda krafter,
liberalkapitalism och kommunism stampade ner i andra världskriget. Man har gradvis demonterad de
konservativa och av majoriteten delade grundvärderingar som har varit norm, även oberoende av det
politiska spektrum, och på så sätt etablerad nya normer som accepteras oberoende av det politiska spektrum
som är representerad formellt i parlamentet. Konservativa i formell politisk representation har i nuvarande
läge ingen maktpolitisk eller ideologisk betydelse, annat än som en ideologisk maskering, då den formellt
representerade opposition och position inte fundamentalt representerar reella alternativ eller motsatser till
varandre, utan är olika ansikten på en och samma maktstruktur. Makten recirkuleras, men den alternerar eller
ändrar inte sitt fundament, tendens eller riktning. Man har även avslöjad att de hegemoniska ideologierna,
marxism, liberalism och deras olika avläggare, som växlar på, i en sorts dynamisk dialektik, var man byter
banhalva för att dominera våra materiella och kulturella värderingar och dispositioner – använder sig av
manipulation, historisk förvrängning och god gammaldags lögn för att kunna förklara en värld och en realitet
som inte alls går ihop med deras bristande världsbild och analys. Den ständigt mera kaotiska terrängen måste
ständigt anpassas en mera och mer ofullkomlig karta. Idealen tycks vara mer och mer illusoriska, och de
ständigt växande otrevliga realiteter blir någon man hävder är en verklighet man är tvungen att acceptera, som
en sorts naturlag mera än ett ideal. Allt går åt helvete – alla skall med.
Men detta är inget nytt, det har på olika sätt analyserats och attackerats i flera decennier redan. Små och
stora bibliotek är redan skrivna, otaliga artiklar finns redan på nätet, små grupper bildas, möts, för sedan
splittras över små detaljer, oppositionella i många olika varianter har kommit och förgått, inget nytt under
solen.
Så vad händer sen, efter analysen. Efter alla orden, alla de olika varianter som i sin summa beskriver den
samma verklighet som vi som befinner oss på utsidan av det sfär som omfattas och accepteras av det politiskt
korrektas åsiktsregim, observerar varje dag. Vad skall då hända som skall ändra detta och skapa en ny
offentlig sfär var traditionalistiska och arkaiska idéer skall dominera.
Bloggen Oskorei har nu redan i flera år med skarp penna analyserat det politisk korrekta och dettas
ideologiska och maktpolitiska fundament, och relativt många är nu de som har sett detta indirekta
åsiktsförtryck. Ett förtryck som upprätthåller maktens status quo, utan att använda konkreta och fysiska
metoder, men vilar tungt på massmedial kontroll, social kontroll och kontroll av den offentliga sfären.
Formelle och oformell makt förenas och utfyller varandra, varav den första är den avgörande, då den säkrar
illusionen om den fria demokratins legitimitet. Man skriver om den nya klassen, som under hot av
främmande identiteter och saknad av identitet och reella intellektuella och ideologiska utmaningar, vill söka sig
bort från den politisk korrekta letargin och konformitet. Som en konsekvens av en sorts sociologisk
klassdeterminism, skall denna klass då ändra de maktpolitiska förutsättningar och hela det rådande samhällsoch
civilisationskomplex från insidan. När de har fått nog. Trötta på skiten, för att uttrycka det simplistisk.
Och det vore onekligen fint att uppleva att en sorts inre klasskamp, en klasskampens
intellektuella borgarkrig, var medelklass och överklass, inte kämpar sinsemellan utom
mellan och med sig själv, för att återfinna mera autentiska och livskraftiga ideal.
När deras mindrevärdighet och etnomasochism har tagit livsgnistan från dem, då skall de bli tända av en ny
gnista, en elitär anda, som skall blicka tillbaka på den storhet som en gång fanns och det rika intellektuella
arvet som ligger där och väntar på den slumrande högerradikala eliten. Och det vore onekligen fint att
uppleva att en sorts inre klasskamp, en klasskampens intellektuella borgarkrig, var medelklass och överklass,
inte kämpar sinsemellan utom mellan och med sig själv, för att återfinna mera autentiska och livskraftiga ideal.
Visst, de övre skikten kan reformera sig själv, men enbart om det finns en stark och mobiliserande kraft,
kulturell, andligt eller ideologiskt, som lyckas att övertyga maktens apostlar och paladiner att det här gynnar
deras maktposition och fortsatta dominans. Vore det en monolitisk och absolutistisk maktstruktur, vore det
nog mera realistisk om de styrande klassar hade funnit nya ideal, eller arkaiska traditionalistiska, de såkallade
eviga idealen, som någon stundom uttrycker det så vackert, och sedan ovanifrån hade kunnat reformera hela
samhället utan stora protester eller splittring inom samhällsstrukturen. Men den politisk korrekta
maktapparaten är trots sina uppenbara och på många sett enkla och pavlovska mekanismer, mycket
komplext, då de som befinner sig på insidan representerar nu många olika intressen. Klassintressen, etniska
intressen, könsintressen och materiella intressen, som nu inte enbart rör sig om de som förvaltar material och
kapital, produktionsmedlen, inom en nation, utom ett globalt kapitalistiskt komplex.
Det kommer att ske förskjutningar inom medelklassen åt andra ideologiska alternativ, och de reella radikala
alternativen till rådande regim kommer att växa parallellt med försämringen av de sociale och materiella
villkoren som fortsatt förlamar en reaktion med potens. Men en sak är att växa, en annan sak är att vinna
striden. Stanley A. McChrystal, USAs överbefälhavare i Afghanistan, en imponerande yrkesmilitär, med den
nyktra realistiska hållning som kännetecknar en duktig militär ledare över stora och komplexa operationer,
fick en fråga om de olika framgångar som de amerikanska styrkorna och deras allierade i Afghanistan hade
rönt. Han tittade då på olika grafer som pekade åt rätt håll och svarade: – Det spelar ingen roll om vi har
framgångar om vi inte vinner kriget.
Andra lägger då, eller också, sitt hopp i krisen, med stort ”K”, eller konvergerande kriser, som skall utlösa en
kataklysm av händelser som lägger fundamenten för massmobilisering som skall röja undan rådande regim
och maktstruktur och lägga grunden för en ny orden. Ja, det finns ett realistiskt hopp i att en eller flera kriser
kan vara det som skall utlösa stora samhällsomvälvningar, men det förutsätter att de uppfattas av en majoritet
kollektivt som kris innanför ett avgränsats tidrum. At kriserna maximeras så snabbt att man tvingas att
reagera, som en instinkt, och inte uthärdar. Spengler och många för honom har sett vart det går, rakt neröver
då det traditionella Västerlandet har förlorad sin substans till fördel för abstraktion, materialism och ständigt
ifrågasättande av sin rätt eller överhuvudtaget mening i att existera. Man har tappat livslusten för att uttrycka
det folkligt. Så inom århundraden har man kunnat observera och analysera att fundamenten för Västerlandets
civilisation, men även viktigare dennas många kulturer, spricker och förvittrar. Reaktioner har kommit, stora
reaktioner, ja, världskrig, men revolutionerna har varit de som har segrat, alla ett spjut i hjärtat på Europa, om
man tycker om sådana analogier, och för varje revolution drivs vi närmare, inte en konfrontation, men en inre
och yttre utplåning. Den inre är nästan redan fullbordat. För majoriteten är kultur är bara ytliga artefakter, fina
fasader för sociala begivenheter vi tycker om att kalla tradition, men som för de flesta och för det mesta
enbart har som syfte att försöka att göra det triviala, färdigtuggade och meningslösa som den individualistiska
frihetsillusionen alltid ledar till, lite mera uthärdligt. Men uthärdar vi vår egen undergång, så har vi redan gått
under.
Det är inte utan orsak att så många i Västvärlden plågas av mentala sjukdomar och
lidande, en känsla av tomhet, ångest, av att vara lämnat åt sig själv och sitt öde för att
leva ett likgiltigt liv, lida och njuta i ensamhet och sedan dö.
Och ser man på USA, den konstellation som har hegemonin, politiskt och ideologiskt i Västvärlden, så har
majoriteten där i lång tid accepterat alienering, multikultur, etniska konflikter, ekonomiska kriser könskrig,
klasskillnader, moralisk upplösning och förfall (ja, det finns protester, men de har inte lyckats att på något sätt
ändra kursen, huvudtendenserna), gränslöst och uppenbart politiskt hycklande och flera krig som är förlorat
eller de flesta vet inte vill leda till någon slutgiltig seger. Den vita majoriteten, for den är fortfarande majoritet,
accepterar och uthärdar sin undergång som kulturfolk och som civilisation. Det är en farlig illusion att tro att
inte gemena man och kvinna ser det som händer, och när de ser det, så vill de upplysta massor resa sig till
rättfärdig strid och kamp för sin rätt. De ser det som händer och inget händer.
Även om de inte förstår alla orsakssammanhänger och historiska förutsättningar, kausaliteten i undergången,
så ser de och förfasas. Det är inte utan orsak att så många i Västvärlden plågas av mentala sjukdomar och
lidande, en känsla av tomhet, ångest, av att vara lämnat åt sig själv och sitt öde för att leva ett likgiltigt liv, lida
och njuta i ensamhet och sedan dö. När kulturer degenererar till att bli civilisationer och sedan endast
administrativa materiella maktstukturer, så har den substans som håller ett positivt fungerande samhälle uppe,
förstörds. Det som står kvar är osäkerheten, fruktan för ett värre öde och förhoppningen av att något bra
skall dyka upp som vid ett mirakel. Mirakel finns, i historien och myterna. Men Homo Europeicus tror inte på
sina myter längre, och då finns hellre ingen mirakel som kan rädda honom eller henne.
Homo Europeicus lever sitt liv utan inre etik, Gud eller andra störande elementer i sitt
hämningslösa frosseri, och kan även tänka sig att rösta på ett högerpopulistisk parti för
att rädda sitt way of life, rätten till långsamt självmord.
Vad kommer att hända? Det som mest sannolikt kommer att hända i vår relativt nära framtid är att de
styrande klassarna, som inte är nya annat än i form, de som besitter hegemonin, den borgerliga medelklassen,
som sitter på den intellektuella och ideologiska hegemonin och överklassen som sitter på den materiella, vill
skydda sina egna intressen. De vill skydda sin liberala och ansvarlösa livsstil, sitt inflytande och sina myter och
illusioner och sina materiella ägodelar. Och när de nu upplever att den blir hotat av främmande antiliberala
krafter, som de själv har importerad, så vill de just med de liberala och marxistiska axiomen som argument,
bekämpa de främmande kulturer och tvinga dessa till likriktning och till att inordna sig deras hegemoni i det
mån det är möjligt. Samtidigt vill även de politiska krafter som idag härskar, begränsa invandringen for sedan
att stoppa denna helt till Europa. Det handlar då inte om ideologiska skäl, utom om ekonomiska och sociala
skäl; och då materialism är rådande makts fundament vill den försöka skydda detta fundament när den har
gått för långt i att försöka förverkliga sina illusioner. Men det handlar då inte om repatriering eller
återvändande till nationella och traditionalistiska värderingar, utan om att man vill försöka att fortsätta det
monokulturella projektet, var alla kulturer skall inordna sig deras ideologiska och materialistiska hegemoni,
men då i även mera kontrollerade former. Många kommer då att springa efter deras populistiska företrädare,
som vill använda kvinnors, homosexuellas och demaskuliniserade mäns rättigheter till att göra ”vad de vill och
tycker”, som argument. Rätten till egen undergång står starkt som en dogm hos majoriteten av befolkningen.
Homo Europeicus lever sitt liv utan inre etik, Gud eller andra störande elementer i sitt hämningslösa frosseri,
och kan även tänka sig att rösta på ett högerpopulistisk parti för att rädda sitt way of life, rätten till långsamt
självmord. Det har redan observerats av flera förut. I de land var populistiska partier röner framgånger, är
det just den liberalistiska retoriken som används, så man kan scora snabba och lätta poänger mot en tydlig
målskiva som Islam. Men det byggs inte upp en alternativ potentiell hegemoni, bara olika alternativ innan den
rådande.
Så är allt svart? Ja, det är svart, men möjligheter finns, historien är inte klar ännu, även för ett sargat Europa,
så finns det en majoritet av människor, som är lagat av samma material som byggde och skapade kulturer och
storverk, som vi inte ens kan fatta i vår ignoranta historielösa tillvaro. Kulturer vars fragment vi nu tittar på
med varierande intresse när vi som om vi vore tvungna tittar inom ett museum på våra resor som skall ge
tillvaron det lilla extra, så man står ut med existensen utan något annat extra än det materiella vegeterande och
löst snack om ytliga sensationer.
Möjligheten finns inte inom en intellektuell rörelse, som tror, eller snarare hoppas, at endast genom att
observation och analys finns tillgängligt, så vill de andra historiska och sociala premisser och eventuella
konvergerande kriser göra resten av jobbet, som om vi lever under deterministiska sociologiska processer
som styr oss utan vilja eller alternativ. För dessa processer skapar inte vilja eller motstånd utan det måste vara
människor i stunden, även när det verkar hopplöst, även när man får står ut ensam, som orkar och vågar. Det
finns ingen rätt stund till att börja kämpa, om ingen lägger grunden för alternativa rörelser. Det finns enbart en
rätt tid, och det är innan det är för sent, och man vet aldrig riktigt när denna tid kommer, om man betraktar
historien. Att kämpa den goda sak, vad nu än den innebär, är sällan någon attraktiv uppgift om man sätter
dagens norm för vad ett gott liv skall vara som premiss. Men för den som ser, analyserar och även
konkluderar, så borde man erkänna att om inte jag känner att tiden är rätt till att göra något för det jag tror
på; så är det ingen andra heller som känner för det. Mer komplicerad är det inte. Den enda möjligheten finns
när någon klarar att mobilisera båda intellektuellt, moraliskt och andligt; det vill säga att det inte blir enskilda
sakfrågor som mobiliserar, eller en komplicerad omvärldsanalys, utom ett helt alternativ som representerar
någon fundamentalt annorlunda till den rest av civilisation vi upplever nu. Detta alternativ måste vara funderat i
en alternativ ideologi och livsstil, som visar att det finns andra sätt att leva på. För ingen ändrar sin livsstil utan
att ha en förebild, och förebilden måste gå framföre, vara avantgarde. Inte som politiker, utan som människor,
som man och kvinna, som familjer och gemenskap som fungerar utöver politiska axiomen, som många redan
ryter på gatuhörn, talarstolar och internet. Flera religiösa alternativa samhällen existerar och fungerar,
möjligheten finns om man vill tillräckligt, och inte är nöjd med att sitta och analysera och observera sin egen
undergång på avstånd, till sig själv, den egna historien och den egna kulturen. En gemenskap måste levas, inte
teoretiseras. Det finns tyvärr inga genväger bortom analysen; orden kan vägleda och upplysa, men de går
inte sträckan för dig. Det finns endast den vägen som är svår, den långa vägen man själv måste börja gå, men
som är den enda som faktiskt för fram; att ändra sitt eget liv för så att ändra andras liv.
Samhällsomvälvning är ingen abstraktion eller en naturlig process, som om vi vore organismer som levde på
instinkt, tyvärr är det inte så, kan man tillägga. Människans irrationella natur, har fört imperium efter imperium
till sin slutgiltiga grav som historia och legend. Att denna regim och de paradigmen som nu behärskar Europa
och Norden kommer att gå under, det finns det ingen rimlig tvekan om när man drar historiska jämförelser;
det intressanta är endast vem, när och vilka som kommer att ersätta denna regim med en ny. Om inte viljan
finns i Norden, så finns det endast en långsam, men ständigt intensiverande degeneration som väntar, andra
alternativ existerar inte efter analysen.