Mitt huvudmål är att människor — både de vid makten och de utanför makten — lär sig att tänka. Inte att tänka exakt som vi gör eller liknande utan bara att tänka. Detta tänkande kanske inte är detsamma som vårt, och det kan vara i strid med vad och hur vi tänker. Tänkande är att följa själva tanken. Och vem vet vart det kommer att leda oss…
Vi måste följa det — vart det än leder…
Därför är det en risk att lära människor att tänka. En jättestor risk. Och vi måste acceptera det. För att Vara är att Vara i fara. Och att tänka är det högsta tillståndet av att Vara… Därför är det också den högsta risken.
Jag märkte nyligen att det finns någon slags “eko”-personer. Individer som inte tänker utan bara upprepar tankar och ord. De upprepar känslor, passioner och drömmar… De imiterar livet och simulerar döden. För att vara säker på om det finns en riktig person eller bara eko-person kan vi bara observera: tänker han/hon — eller inte.

Och om han/hon tänker — oavsett hur — är detta redan en chans att övertyga honom/henne eller låta honom/henne övertyga oss. Det här är människolivet — tänkande som möter den andra tänkande. Människoliv är en dialog mellan tänkare.

Det ryska ordet att tänka, dumat betyder enligt professor Vladimir Kolesov att tänka tillsammans, där d är ett arkaiskt prefix som indikerar processens kollektivitet och ordets rot är um, det betyder sinne, intellekt. På ryska och därmed i ryska kulturella traditioner kan du inte tänka, dumat’, ensam. Att tänka betyder från början att tänka tillsammans. Därför är Duman en plats för kollektivt tänkande. En plats att tänka, inte bara för att prata (parlamentet). Uppenbarligen passar detta inte den nuvarande ryska institutionen med samma namn. Men det spelar ingen roll.

Vid något tillfälle glömde vårt samhälle helt hur man tänker. Ibland verkar det som om vi till och med började känna oss trötta på det. Det är verkligen säkrare att inte tänka. Men detta är eko-personernas “visdom”.