Professor Alexander Dugin, filosof och geopolitisk expert från Ryssland, ser världen förändras: den gamla liberalismen ersätts av en ny, aggressiv, globalistisk mutation.

NyT: Professor Dugin, i er senaste uppsats skrev ni om "Liberalism 2.0". Håller liberalismen på att förändras?

Naturligtvis! Varje ideologi är föremål för ständiga förändringar, inklusive liberalismen. Just nu bevittnar vi en dramatisk förändring av liberalismen. Den blir nu ännu farligare, ännu mer destruktiv.

NyT: Hur känner man ens igen en sådan förändring?

Vi kan observera en viss ”övergångsrit”. Så tolkar jag den situation där Donald Trumps presidentskap kulminerade, nämligen i hans fall för den globalistiska elitens hand, representerad av Joe Biden. Detta är inget annat än en ”övergångsrit” – förkroppsligad av gayparader, BLM-uppror, imperialistiska HBTQ+ attacker, det världsomspännande upproret av vild feminism och den spektakulära uppkomsten av post-humanism och extrem teknokrati. Det pågår djupgående intellektuella och filosofiska processer bakom allt detta. Och dessa processer påverkar kultur och politik.

NyT: Ni skriver att liberalismen har blivit ”ensam”?

Modern liberalism verkar ha förlorat sina fiender efter Sovjetunionens sammanbrott. Detta är ödesdigert för denna ideologi, eftersom den i första hand definieras genom sin avgränsning. I min "fjärde politiska teori" definieras liberalism som den första teorin för att bekämpa de två ”främsta fienderna” – kommunism (andra teorin) och fascism (tredje teorin). Båda hade utmanat liberalismen, för liberalismen påstår sig vara den mest moderna och progressiva teorin. Men både kommunismen och fascismen gjorde samma påstående. 1990 ansågs kommunism och fascism vara besegrade.

Detta kallas vanligtvis det ”unipolära ögonblicket” (Charles Krauthammer) och det var förhastat, som vi nu vet – till och med höjt av Francis Fukuyama till ”historiens slut”. På 1990-talet verkade det dock som om liberalismen inte längre hade några motståndare. Mindre spirande antiliberala höger-, vänster- och ”nationella bolsjevikiska” allianser var ingen verklig utmaning. Frånvaron av ”fienderna” betydde också att liberalismen hade förlorat sin självbekräftelse. Här ser vi mycket tydligt ”ensamheten”, vilket jag naturligtvis inte menar i melankolisk mening. Därför var övergången till Liberalism 2.0 med en ”ny drivkraft” nästan oundviklig.