Eurasianism

Eurasianismen som strukturalism

I första hand är eutasvanism en filosofi, och ilikhet med all riktig filosofi innehåller den Impllcit ett politiskt perspektiv, ett sätt att se på historien och potentialen att förvandlas till en ideologi, hurasianism som filosofi grundar sig på strukturell arvalys och det är inget samxnanträfiande att eurasianismens grundare, greve N. Trubetzkoj), var en ledargestalt inom strukturell lingvistik. Eurasianism ät ett slags strukturalism med tonvikten placerad hos strukturernas mångfald och synkronicitet. Strukturen betraktas som en helhet som är mycket mer än summan av sina delar. Detta är eurasianismens tegel. Det är en holistisk syn på organiska, strukturella enheter.
Den euxasianistiska filosofins främsta angelägenhet är civilisation. Det finns olika civilisationer, inte bara en. Var och en av dem har sin egen struktur som definierar de element av vilken den bestar, och som ger dem mening och sammanhang. Vi kan inte applicera de regler och strukturer som vi finner hos en sådan struktur med dem vi finner hos en annan civilisation — inte på ett diakroniskt eller synkroniskt sätt. Varje civilisations struktur innehåller sin egen uppfattning av tid (La durée) och sin egen rymd. De kan på så vis inte jämföras med varandra. Varje mänskligt samhälle tillhör en viss civilisation och bör endast studeras i enlighet med sina egna kriterier. Detta för oss till den moderna antropologins startpunkt, som började med Franz Boas och Marcel Mauss, vilken vidhåller de mänskliga samhällenas mångfald i avsaknad av universella mönster. Det är därför ingen slump att Claude Lévi-Strauss, den strukturella antropologins välkände fader, studerade under Roman Jakobson i Förenta staterna. Jakobson hade varit kollega och vän till Trubetzkoj.
Mångfalden av mänskliga samhällen, som var för sig representerar en specifik sorts semantisk struktur vilken är unik och inte jämförbar med någon annan, är den eurasiska filosofins allmänna grund.

Eurasianism som hermeneutiskt redskap

Denna princip har eurasianister tillämpat inom olika falt, bland annat rysk historia, geopolitik, sociologi, internationella relationer, kulturvetenskap, statsvetenskap och så vidare. Inom varje falt bejakades och försvarades den ryska civilisationens unika värden i jämförelse med alla andra, västerländska såväl som österländska. Således betraktar eurasianister västerländsk, europeisk civilisation som en konkret struktur med sin egen förståelse för tid, rum, historia, människans natur, värden och mål. Men det finns andra civilisationer, nämligen den asiatiska, den afrikanska, den latinamerikanska och den ryska. Den ryska civilisationen delar vissa drag med Europa och har vissa gemensamt med asiatisk kultur (framförallt av den turanida sorten), men representerar en organisk syntes mellan dessa och kan alltså inte reduceras till bara summan av sina västerländska och österländska element. Istället har den sin egen unika identitet.
Den strukturella metoden fick eurasian is terna att börja studera denna ryska civilisation som en organisk helhet med sin egen semantik, vilket avslöjade dess naturliga identitet genom dess implicita sätt att förstå historien, religion, normativ politik, kultur, strategi och så vidare. Men för att genomföra en sådan studie på ett verkligt strukturellt sätt var de tvungna att radikalt avfarda de västerländska anspråken på universalism, och därigenom att dekonstruera västerländsk universalism, etnocen- trism och dess underförstådda kulturimperialism. Eftersom den ryska civilisationens natur inte är västerländsk, bör den definieras bortom de ”självklara” principer som den europeiska moderniteten tar för givna, såsom framsteg, linjär tid, homogen rymd, materialistisk fysik, kapitalism som samhällsutvecklingens universella öde och så vidare. Begreppet Eurasien, som också kan uttryckas som Ryssland-Eur- asien, infördes för att definiera en klar demarkationslinje mellan två civilisationer: den europeiska, som i grund och botten bedömdes vara ett rent lokalt fenomen historiskt och geografiskt, och den eurasiska. Från denna utgångspunkt framträdde två skolor: dc radikala kritikerna av västerländsk universalism och eurocentrism (deras position formulerades i Trubetzkojs bok Europe and Mankind, där Europa framställdes som i opposition till mänskligheten som helhet på ett sätt som liknar Toynbecs dualistiska "the West and the rest’ (väst och resten), och dc som hanterade den oberoende rysk-eurasiska strukturen som en nyckel till att déchiffrera den ryska historien och som ett sätt att skapa ett normativt projekt för en eurasisk framtid - ett eurasiskt projekt.

Eurasianistemas tolkningar och projekt

Det eurasiska projektet utvecklades i form av en politisk filosofi som vilar på civilisationernas muldpolaritet, and-imperialism, and-modernism och Rysslands egen struktur. Det sistnämnda definierades i termer av slavofilemas principer, tillsammans med det vikdga tillägget av en posidv utvärdering av de kulturella element som lånats av ryssarna från asiadska samhällen med början under mongolernas erövringar. Faktiskt bar en av de viktigaste böckerna för den eurasianistiska rörelsen, även den författad av Trubetzkoj, titeln The Legacy of Genghis Khan. För eurasianisterna hade Väst alltså fel - ett rent regionalt fenomen med pretentioner på universell status via imperialism; av detta följer att moderniteten, även den ett västerländskt fenomen, också den helt och hållet är en produkt av denna plats och imperialistisk i sig själv. Den ryska historien betraktades som en kamp för eurasisk civilisation gentemot Väst, och under de senaste århundradena även som en kamp mot moderniteten. Rysslands eurasiska framtid borde byggas på ett sätt som svarar mot Rysslands specifika struktur och i enlighet med dess värderingar och grundläggande övertygelser. Eurasianisterna ansåg att man skulle ta och bekräfta dessa kvaliteter som dess normer. De sade ”nej” till framåtskridande. De såg samhällsutveckling som en cykel, inte i termer av kapitalistiska föreställningar om utveckling. De frågade efter en organisk, agrikulturell ekonomi, inte materialism, och efter ideakrati (idéernas makt). De sade också "nej" till demokrati och föredrog folkligt understödd monarki. De avvisade föreställningen om rent individualistisk, ytlig frihet, och förespråkade socialt ansvar och andlig, inre frihet.
Eurasianisterna identifierade rysk-eurasiska strukturer inom bolsjevismen, men bara i en mycket förvrängd och förvästligad form (marxism). De såg oktoberrevolutionen 1917 mer som en eskatologisk, messianisk revolt än som en övergång från en kapitalistisk fas till en socialistisk. Eurasianisterna förutsåg bolsjevismens inre förvandling, som kunde leda till dess metamorfos till en vänsterinriktad eurasianism och leda till en framtida återgång till den kristna tron, till monarki och till en förmodern typ av agrikulturell ekonomi.
Deras kortsiktiga förväntningar på eurasianismens utveckling visade sig felaktiga men realiserades senare under 1980-talet, långt efter utslocknandet av den eurasianistiska rörelse som existerat som en del av den vita emigrantrörelsen efter oktoberrevolutionen. Idag ser vi tillbaka från en tid då de flesta av deras analyser bekräftats. Vi har anammat deras arv som vårt eget och på så vis inlett eurasianismens andra våg: neo-eurasianismen.

Neo-eurasianism: nya särdrag

Neo-eurasianism, liksom den tidiga eurasianismen, tänktes från början ut av oss som en rysk form av tredje vägen-ideologi som tillhör samma filosofiska familj som den tyska konservativa revolutionen. Vi accepterade den därför som ett särskilt ryskt paradigm av en bred and-modern filosofisk och politisk tendens, i likhet med traditionalism eller tredje positionen. Vänster-eurasianism representerades av nadonalbolsjevism.
En viktig bekräftelse på eurasianismens relevans i politiken kan urskiljas i hur geopolitiskt tänkande betraktas i dualistiska termer, såsom talassokrati ställs mot tellurokrati eller adanticism mot eurasianism. Detta stämmer perfekt överens med den primära inramning som de första eurasianisternas Weltanschauung gav dngens ordning. Likaså var eurasianisten Nikolaj Alexejev den förste akademikern i Ryssland att citera René Guénon. Den eurasiska kritiken mot modernitet och eurocentrism låg också mycket nära den europeiska nya högerns anda som den representeras av Alain de Benoist. Neo-eurasianismen berikades på så vis av nya teman: traditionalism, geopolitik, Carl Schmitt, Martin Heidegger, den konservativa revolutionen, strukturalism, antropologi och så vidare.
Under tidiga 1990-talet var neo-eurasianismen en sammanhängande del av den större patriotiska och antiliberala rörelsen (de inom oppositionen som representerade en syntes mellan vänstern och högern). Efter detta bildade eurasianisterna kärnan i den nationalbolsjevikiska rörelsen. Det var inte förrän under den senare delen av 1990-talet som en oberoende neo-eurasianistisk röreke, med ett eget politiskt program, bildades. Den grundade sig inte bara på äldre källor utan också på nya element som hämtats från västerländska antimoderna källor, inklusive några från postmodernismens skola. Under tidigt 2000-tal fick den ett visst mått av socialt erkännande och fick sina första positiva gensvar inifrån de politiska kretsarna kring Vladimir Putin.

Den fjärde politiska teorin

Det senaste viktiga ideologiska skiftet i neo-eurasianismens filosofi ägde rum 2007-2008, då den fjärde politiska teorins principer förklarades. Det var då eurasianismen tog ett resolut och oåterkalleligt steg från att vara en rysk version av den tredje positionen till den fjärde positionen. Det var fortsättningen på eurasianistiska idéer - som fortfarande består av antiliberalism, antimodernism, anti- eurocentrism, ett strukturalistiskt förhållningssätt, och multipolaritet - men istället för att vara en kreativ syntes av den antiliberala (socialistiska) högern med den identitära (icke-dogmatiska, eller soreliska till exempel) vänstern, började den röra sig i en riktning som förde den bortom alla varianter av politisk modernitet. Det inbegrep att gå bortom den tredje positionen, eller snarare blandningen av radikala vänster- och högeridéer (nationalbolsjevism). Idén bakom detta var att skapa framtidens normativitet helt frikopplat från någon modem politisk tendens - bortom liberalism, kommunism och fascism.
Den fjärde politiska teorin har börjat ta form, ett steg i taget, genom att övervinna den tredje vägens logik och principer, och istället bjuda in dem som överväger den att fritt bejaka omoderna och icke-västerländska strukturer som giltig grund för en normativ och suverän civilisation. Den filosofiska grunden för modernitetens totala förintelse lades av Heideggers filosofi, som tillintetgör alla moderna filosofiska koncept: subjekt, objekt, verklighet, tid, rymd, teknik, individen och så vidare. Somliga individer, exempelvis den brasilianska filosofen Flavia Virginia, kallar detta "Dasein-politik”.
På de internationella relationernas område utvecklades teorin om en multipolär värld nyligen av eurasianisterna. Förutom dessa geopolitiska verk, har studier genomförts inom många andra fält, såsom etnosociologi, föreställningarnas sociologi, noologi, neo-traditionalism (grundad på det radikala subjektets tema), en infallsvinkel till en nyskapande rysk fenomenologi, arkeomodema studier och såvidare. De arbeten som skapats inom den fjärde politiska teorins ramverk har varit av sådan mängd och kvalitet att det räckt för att karva ut en nisch åt den som är fristående från både eurasianism och nco-curasianism, men som fortsätter längs samma grundläggande linjer. Vi kunde därför betrakta den fjärde politiska teorin som en utveckling och fortsättning av eurasianismen, där eurasianismen representerar dess grundläggande paradigm och startpunkt. Det är teoretiskt möjligt att studera den fjärde politiska teorin utan kunskap om eurasianism, men för att förstå dess principer på ett djupare plan är det fördelaktigt att vara bekant med eurasianismen.
Då vi ser hur saker har utvecklat sig, kan vi idag konstatera att eurasianismen varit ett slags förberedelse för den fjärde politiska teorin: det första av de steg som ledde fram till den. Men samtidigt representerar eurasianismen en sammanhängande och självtillräcklig filosofi och Weltanschauung grundad på denna filosofi, och är alltså i sig själv ett ämne vart att studera, utöver den fjärde politiska teorins mer komplicerade och detaljerade domäner.

En introduktion tjtf eurasianism

I denna bok har vi samlat olika texter som anknyter till både eurasianism och neo- eurasianism. Vi hoppas att de kan tjäna som introduktion till mer detaljerade studier. Tills nyligen har inte mycket av detta verk funnits tillgängligt på andra språk, även om förlaget Arktos nu har publicerat mina böcker IheFourth Political Theory år 2012 och Putin vs Putin år 2014, och Washington Summit Publishers har gett ut Martin Heidegger: The Philosophy of Another Beginning år 2014, samtliga på engelska.
Eurasianism kan tillämpas inom geopolitikens falt, där den representerar den slutliga sammanfattningen av de landbaserade civilisationernas perspektiv, i motsats till de havsbaserade civilisationernas synvinkel som för närvarande representeras av Förenta staternas atlantistiska politik och geopolitiska strategiska tänkare, såsom Zbigniew Brzezinski. Flera böcker som redogör för eurasianistisk geopolitik har redan publicerats, från min bok The Foundations of Geopolitics, först utgiven 1997, till mina senaste och mycket detaljerade böcker Geopolitika (2012) och The Geopolitics of Contemporary Russia (2013). Jag publicerade också en instruktionsbok i internationella relationer år 2013. Det finns nu en riklig mängd geopolitiska och strategiska studier av denna sort i Ryssland och utomlands.
Eurasianism har en tryggad plats i den ryska historiens fält, där den utvecklats i linje med Georgij Vernadskij, den framträdande rysk-eurasiske historicisten, och Lev Gumilev, den berömde ryske eurasianisten och etnologen. Eurasianism kan vara ett användbart verktyg för att göra korrekta politiska analyser av den politiska situationen i Ryssland, i synnerhet för att förstå fenomenet Putin och hans strävan att skapa en eurasisk union i den postsovjetiska sfären.
I bredare bemärkelse kan eurasianism betraktas som en form av kontinentalism för projektet att skapa en gemensam europeisk-rysk sfår - det Stor-Europa som sträcker sig från Lissabon till Vladivostok, som Vladimir Putin förklarat (ett koncept som först fördes fram av Jean Thiriart). Bortom detta mer lokaliserade projekt förespråkar curasianismen multipolaritet, och representerar ett alternativ till uni- polär globalisering och västerländsk nykolonialism som antagit sådana former som BRICS-avtalen mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika.
Eurasianism kan vara mycket användbar för dem som söker förstå den värld vi lever i - dess utmaningar, begränsningar och paradigm, liksom dess öppna och dolda agendor, dess val, och dess alternativ. Framförallt är den absolut oundgänglig för den som vill förstå Rysslands sanna natur - dess djupaste identitet och dess strukturer - i det förflutna, idag och i framtiden.