De senaste veckorna har världens fokus riktats mot Ryssland och de olympiska spelen. Tävlingar som ägt rum i ett land i förändring. Ett land med en president som gärna deltar på idrottares instagrambilder för att i nästa sekund stifta lagar som står i strid med FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Vad har hänt med Ryssland? FRIA undersöker hur Ryssland utvecklats genom Putins relation till extremhögern.
FÖRDJUPNING HÖGEREXTREMISMEN
I Sotji närmar sig de olympiska vinterspelen sitt slut. Under några veckor har Ryssland varit skådeplats för en positiv och livgivande världshändelse vars propagandistiska värde och varumärke saknar motstycke. I skuggan av guldregn och heroiska slutspurter pyr dock ilskan mot president Vladimir Putins regim och de brott mot mänskliga rättigheter som följer i dess spår. I rapporteringen inför OS har hård internationell kritik riktats mot hur arbetarna vid idrottsanläggningarna nekats löner, Greenpeace-aktivister häktats och antiextremistlagar använts mot oppositionspolitiker. Samtidigt berättar en rasande hbtq-rörelse om hur de tvingas förhålla sig till ökad förföljelse på gatan samtidigt som parlamentet stiftar en antigaylag där lagtexten lyder ”förbud mot lockelser, positiva åsikter och kommentarer som främjar icke-traditionella sexuella relationer och familjeförhållanden, riktade till minderåriga”. Putin lät i ett försök att beveka protesterna ge amnesti åt de fängslade medlemmarna i feministkollektivet Pussy Riot och sköt rättegången mot de oppositionspolitiker som åtalats i samband med fjolårets massdemonstrationer på framtiden. Allt för att inte låta ett propagandistiskt viktigt OS överskuggas av negativ publicitet.

Samtidigt finns en växande grupp som på senare tid ser allt mer positivt på Ryssland. Stora delar av den växande europeiska extremhögern ser Ryssland som ett föregångsland och Putins politiska kursomläggning följs med spänning. Under sin tredje mandatperiod har Putin bedrivit en allt hårdare nykonservativ politik som av dess anhängare betraktas som en potentiell allierad i kampen mot västerländsk dekadens. En politik som kan utmana USA och Europas gemensamma globala och liberala hegemoni. Vi ska nu försöka att närmare beskriva relationen mellan Putin och den ryska extremhögern.

Drömmen om den nationella enheten

Den ryska extremhögern är stor och våldsam, men samtidigt splittrad. Ironiskt nog var det Putin själv som i ett försök att samla hela landet beredde möjlighet för de kivande högergrupperna att enas för en gemensam sak. År 2005 utropade presidenten den 4 november till den nationella enhetens dag, och lät det bli en helgdag. Den nationella enhetens dag ersatte samtidigt det sovjetiska revolutionsfirandet som ditintills firats den sjunde november. Det skulle dock visa sig att vägen till att upprätta en postsovjetisk nationellt samlande ideologi inte var helt okomplicerad. Den ryskortodoxa helgdagen, som officiellt skulle firas till minne av Moskvas befrielse från den polsk-litauiska ockupationen 1612, blev aldrig den folkfest Putin drömde om. Vid dess införande 2005 togs den omedelbart över av den ryska extremhögern då de samlades för att genomföra den nu årliga Den ryska marschen. Det har dock inte varit en manifestation utan komplikationer, något vi får anledning att återkomma till senare.

Samförstånd eller inte, de senaste tio åren har den ryska extremhögern växt sig allt starkare, och det har verkligen inte saknats jordmån. Enligt det ryska opinionsinstitutet Levadas undersökning från november 2012 ville 65 procent av den ryska befolkningen ha en minskad invandring. 67 procent ansåg att invandrarna tog ryska jobb och 56 procent ställde sig bakom parollen Ryssland åt ryssarna. Det sker dagligen våldsamma attacker mot utlänningar eller ickeryska medborgare och under tio år har högerextremister dödat 542 personer. Hur många rasistiskt motiverade angrepp som skett under dessa år är det ingen som vet, men allt pekar på att de fall som slutat i dödsfall bara utgör toppen av ett isberg. Efter en våldstopp 2008 med 116 mord började myndigheterna förbjuda flera nynazistiska organisationer och aktivt hindra dem från att ställa upp i val.

Politiska mord och etnisk rensning

Av Rysslands elva miljoner invandrare kommer en majoritet från före detta sovjetiska länder i Kaukasien och Centralasien, och omnämns slarvigt som ickeslaviska ryssar. De våldsamma attackerna på denna invandrargrupp har satts i system med såväl fysiska som intellektuella angrepp. Organisationen Rörelsen mot illegal invandring hade innan de förbjöds 50 000 medlemmar. De utvecklade en metod för att exploatera mellanetniska konflikter för att på så vis iscensätta lokala etniska rensningar. I den kareliska staden Kondopoga kraftsamlade organisationen år 2006 sina medlemmar sedan en ”etnisk” ryss mördats av en ”invandrad” ryss. De ställde som ultimatum att alla kaukasier skulle lämna staden inom 24 timmar och förklarade samtidigt att de skulle återta rysk kontroll över gatorna och torghandeln. 400 kaukasier drevs ut ur staden innan myndigheterna lyckades få stopp på Rörelsen mot illegal invandrings pogrom. Den så kallade Kondopoga-strategin användes sedan organiserat i ytterligare 18 fall runt om i landet. Trots att Rörelsen mot illegal invandring förbjöds år 2011 har pogrommetoden fortsatt användas. Hösten 2013 utbröt omfattande upplopp i Moskvaförorten Birjuljovo efter ett mord på en ung ryss. 400 ditresta högerextremister greps förvisso av polisen, men samtidigt genomförde myndigheterna ett stort tillslag där 1 200 migranter greps i samma förort. På så vis kunde myndigheterna visa handlingskraft mot invandrarbrottsligheten som eftergift åt de rasistiska stämningarna.

Förbuden har dock haft begränsad effekt på de högerextrema organisationerna. Ofta har de bara bytt namn eller utvecklat underjordiska paramilitära grenar. De senaste åren har ryska myndigheterna slagit till mot flertalet nynazistiska terrorgrupper som utfört såväl bombdåd som politiska mord.

Det nynazistiska inflytandet

När Den Ryska marschen arrangerades senast samlade den 8 000 deltagare bakom parollen 14 ord för att försvara den ryska nationen. De 14 orden anspelar på den amerikanska terrorgruppen The Orders mantra bestående av 14 ord. Subkulturella drag likt dessa och den ständigt överhängande närheten till våld hos rörelsen har försvårat dess möjligheter att bli en massrörelse. Parallellt har de ryska myndigheterna försökt blockera dem från att ta sig in i partipolitiken. De olika strömningarna inom rörelsen har också stora politiska skillnader. Med tiden har de olika grupperna delat sig i två läger. En utomparlamentarisk del som skyr Putin och hans politik. Det är i den falangen majoriteten av de rasideologiskt drivna grupperna återfinns. På andra sidan finns det inomparlamentariska lägret som med framgång valt att arbeta inom systemet, och som i många avseenden delar Putins problemformuleringar och lösningar.

Skillnaderna visar sig bland annat i hur de ställt sig till etnisk nationalism och till oppositionens breda protestmanifestationer mot Putin. Den rasideologiska nationalistmiljön har riktat sina angrepp mot ickeslaver från före detta Sovjetområden som bor och arbetar i Ryssland, primärt tjetjenier, muslimska kaukasier eller personer från Centralasien. Denna slavofila etnonationalism rimmar illa med Putins planer på att skapa en expanderande rysk inre marknad och knyta till sig de före detta sovjetrepublikerna. En politik den imperialistiska eurasiska delen av extremhögern gett sitt stöd.

År 2004 inleddes den orangea revolutionen i Ukraina, och följdes snart av Rosrevolutionen i Vitryssland och Tulpanrevolutionen i Kirgizistan. Protesterna fick snabbt samlingsnamnet färgrevolutionerna och det var ur en motreaktion mot dessa den eurasiska extremhögern växte fram. De vill återupprätta den globala världsmakt Ryssland var under Sovjetunionen och räds därför landets närmande till Europa och USA. Kritik och protester av Rysslands övergrepp mot mänskliga rättigheter menar de är västfinansierade angrepp på Rysslands återtåg mot stormakt.

Till regimens försvar

När den demokratiska oppositionen i Ryssland vintern 2011 och våren 2012 arrangerade massdemonstrationer mot Putins kandidatur till presidentposten menade Eurasien-nationalisterna att västs modell av orangea revolter kommit till Ryssland. Snabbt mobiliserade de motdemonstrationer till regimens försvar.

De stora rasideologiska organisationerna i extremhögern gjorde då tvärtom och anslöt sig till demokratirörelsens protester i opposition mot Putin. På så vis kom de två olika extremhögrarna att ställas mot varandra. Den eurasiska rörelsen som var självutnämnda kontrarevolutionärer fann sig snart införlivade i systemet och i sin roll som Kremls gaturörelse spelade de en viktig roll i Putins projekt.

För att till fullo förstå hur det här gick till, och hur det kommer sig att Ryssland under förhållandevis kort tid gått från ett liberalt land som välkomnar inflytande från väst till dagens politiska hållning med övergrepp på mänskliga rättigheter och antihomolagar måste vi titta närmre på hur extremhögern gick från oppositionell till regimstödjande, och ideologen bakom, Aleksandr Dugin.

Eurasianismen och nya högern

Under 1960- och 70-talet uppstod i Moskva en informell diskussionsklubb som samlade, inte sällan högervridna, sovjetdissidenter för samstudier och diskussion. Då nationalsocialistisk och fascistisk litteratur var svår att komma över fick de istället nöja sig med den mer esoteriska och elitistiska pre- och postfascistiska litteratur skriven av författare som Jünger, Schmitt och Evola. Författare som förfäktat konservativ revolution och traditionalism. Gruppens samtal rörde sig i gränslandet mellan fascism och konservativ teori, och det är ur denna intellektuella krets filosofen Aleksandr Dugin hämtat stöd för sitt tankegods.

Efter Sovjetunionens fall kom Dugin i kontakt med den franska nya högern (nouvelle droite) och dess ideolog Alain de Benoist. Den nya högern byggde vidare på den konservativa revolutionen och traditionalismen, men hämtade även inspiration från den italienska marxisten Gramscis teorier om kampen om kulturell hegemoni. De ville uppdatera fascismen och utan att tumma på innehållet presentera den i ny förpackning. Hos franska nya högern ställs modernismen mot traditionalismen. Ett återvändande till och återanvändande av förmoderna tankar och föreställningar. Till skillnad från nationalsocialismens biologiska rasism och tankar om ett herrefolk, betonde den nya högern snarare vikten av en etnopluralism. Denna baserades på särskillnad, mångfald och att alla kulturella traditioner var lika mycket värda. Kulturerna ska dock hållas rena och i allt väsentligt separerade från varandra anser de. Nyfascismen presenterades också med ett positivt laddat språkbruk. Vikten av identiteter, mångfald, rättigheter, traditioner och särdrag fick särskild uppmärksamhet. Rörelsen har kommit att kallas identitärer (se FRIA 5 april 2013 om den franska rörelsen Generation Identitaire).

Den nya högern gör entré

På 1990-talets början introducerades Aleksandr Dugin genom sin tidning Elementy Ryssland för filosofen de Benoist och nya högerns teorier. Han passade samtidigt på att tillföra sitt eget bidrag till teorin. Om identitärerna betonade vikten av både en regional, nationell och civilisatorisk identitet betonade Dugin den ryska traditionens eurasiska särdrag. Alltså, Rysslands historia var inte Europas utan hade sina rötter i de eurasiska kulturerna. Kulturer med influenser från slaver, turkar, mongoler, kaukasier och andra centralasiatiska folk. Dugin gav teorin en geopolitisk multipolär dimension, om hur den västerländska civilisationen (Europa och USA) – det Dugin kallar det atlanticistiska, havsimperiet – stått mot det fastlandska eurasiska. Den atlanticistiska kulturen har byggt på militär vapenmakt till havs, världshandel och kommers. Den eurasiska landsmakten på tradition. Nya högerns konflikt mellan modernism och tradition gavs därigenom en geografisk dimension med en stark antivästlig laddning.

Efter Sovjetunionens fall rörde sig de kvarvarande resterna av det ryska kommunistpartiet snabbt i en nationalistisk riktning. Trots att de hade sina rötter i den antisovjetiska dissidentkulturen närmade sig Dugin och hans nya höger kommunistpartiet, förenade av sitt motstånd mot Boris Jeltsins presidentsskap och den nyliberalism som därtill följt. Dugins första politiska skapelse blev det Nationalbolsjevikiska partiet. Partiet var ett försök att fläta samman de två kontinentala, eurasiska ideologierna nationalsocialism och bolsjevism i ett brunrött parti. Målsättningen var att skapa vad de beskrev som en vänsterfascism eller högerkommunism.

I maktens tjänst

När Vladimir Putin år 2000 tillträdde som president förändrades dock allt. Nationalbolsjevikiska partiet hade inte förvaltat Dugins idéer väl. Snarare än att sprida teorin hade den kommit att marginaliseras till politisk ytterlighet. När Ryssland inledde det andra tjetjenska kriget såg Dugin det som ett tecken på att Ryssland under Putin återigen försökte axla sin roll som landmakt. Han ansåg att för att detta skulle vara möjligt behövdes en Kremltrogen gaturörelse, en självutnämnd kontrarevolutionär rörelse som kan bemöta de väststödda orangea demokratirörelserna. Dugin lämnade omgående oppositionen och startade istället Eurasiska rörelsen som en pro-Kremlrörelse. Eurasiska rörelsen ville inte delta i Den ryska marschen och började snabbt distansera sig från vad de kallade pogromnationalister.

Detta var upptakten till Dugins snabba marsch genom institutionerna. Från marginalen till mainstream. Dugins eurasiska rörelse verkade snart som tankesmedja åt Kreml och Dugin själv förekom allt oftare som politisk kommentator i stora kvällstv-program. Moskvas stadsuniversitet utnämnde honom i samma veva till professor i sociologi för internationella relationer. Dugins nyfascistiska idégods visade sig användbart för Kreml och efter en tid erbjöds han tjänsten som geopolitisk rådgivare åt säkerhetsrådet. Ett av hans uppdrag blev att hjälpa den ryska riksdagen, duman, skapa en ny och samlande nationalidé.

Putins tredje presidentperiod

De första två mandatperioderna under Putin var i allt väsentligt inriktade mot samförstånd och öppet för inflytande från väst. Putin deltog gärna på G8-möten och försökte få Ryssland att ansluta sig till Nato. Han höll distans till liberalismen, sovjetnostalgin, konservatismen och socialismen och undvek skickligt att låta sig förknippas med någon slags politisk inriktning. Putins maktstyre var ett pragmatiskt styre som i huvudsak inriktade sig på att administrera Rysslands ekonomiska uppsving utan att genomföra några större reformer eller omstruktureringar inom statsapparaten. När Putin klev ner från presidentämbetet och Dmitrij Medvedev tog vid, om än med Putin som väldigt inflytelserik premiärminister, fortsatte Rysslands resa i en allt mer liberal riktning.

Hösten 2011 proklamerade Putin sin ambition att ställa upp som presidentkandidat en tredje gång och passade samtidigt på att lansera sina planer för det framtida Ryssland. I tidningen Izvestia publicerade Putin artikeln Ett nytt integrationsprojekt för Eurasia – en framtid föds i dag där han presenterade planerna på att skapa en Eurasisk union.

Putins planer var ett svar på EU:s försök att upprätta sitt Eastern Partnership-program som syftade till att knyta till sig de gamla sovjetrepublikerna Ukraina, Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Vitryssland och Moldavien. Den ekonomiska krisen hade lämnat Europa försvagat samtidigt som Rysslands gas- och oljetillgångar gav landet en bra förhandlingsposition för att upprätta en ny eurasisk inre marknad. Eurasiska unionen kommer bildas 2015 och Putin har deklarerat hur det är tänkt som en framtida del i ett större Europa och en brygga mellan EU och Asien-Stillahavetregionen. Ryssland förhandlar för närvarande med Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Vitryssland och Ukraina om att ingå i unionen.

”Vi har väntat i 25 år på att dessa ord ska sägas offentligt av vår ledning”, kommenterade Aleksandr Dugin idéerna i Putins artikel. Under en konferens på Moskvas universitet förklarade Dugin att “vi hjälpte till med förberedelserna, men oturligt nog mjukade de till våra formuleringar”.

Eurasiska unionen är inte Dugins personliga utopi, men hans retorik har varit användbar vid formerandet av unionen. Ryssland har sedan Putins återkomst till presidentposten försökt formulera en sammanhållande ideologi och nationalidé för sitt politiska och ekonomiska projekt. Varken västliberalismen eller sovjetnostalgin har dock kunnat fylla rollen som sådan. Istället har det samlande ideologiska projektet blivit den konservativa traditionalismen.

Sovjetunionen uppvärderas

Dugin och nya högerns inflytande på Putin och Eurasiska unionen blir tydlig i det tal Putin höll i september 2013 på Valdais diskussionsklubb. Valdais är en rysk motsvarighet till Sveriges Folk och försvarskonferens i Sälen varje år. En internationell expertsammankomst där Ryssland diskuterar sina framtids- och utvecklingsprojekt. Putins tre timmar långa linjetal om vikten av en samlande idé för landet hölls under slutplenariet på temat Rysslands mångfald för den moderna världen. Putin betonade hur Eurasiska unionen garanterade regionala och nationella värderingar. Istället för mångkulturella samhällen ger unionen en möjlighet åt varje region att renodla sin etniska och religiösa särart, baserat på områdets historia och tradition. Putin betonade samtidigt att den Eurasiska unionen är ett projekt för att bevara nationella identiteter. Han förklarade i samma mening att Sovjetunionen bör uppvärderas för att unionen bevarade etniska och religiösa särdrag.

Putin menade vidare att Väst och Europas nuvarande problem bottnar i traditionens förfall, ”Alla moraliska principer och alla traditionella identiteter förnekas: nationella, kulturella, religiösa och även sexuella. En inriktning som jämställer stora familjer med samkönade äktenskap, tron på gud med tron på satan i den politiska korrekthetens namn” var hans motivering. Västs mångkulturella så kallade misslyckande ser han som en konsekvens av att de inte respekterat de traditionella identiteterna. Eurasia och Ryssland, förklarade Putin, verkade nu i en multipolär värld av geopolitiska zoner, där blocket EU-USA försvagats. Konkurrens står nu mellan stora ekonomiska block istället för som under kalla kriget, länder.

Att Ryssland nu vill värna kärnfamiljen mot vad de kallar homopropaganda och bemöter intresseorganisationers larm om brott mot mänskliga rättigheter med att dessa bara är en täckmantel för ett informationskrig mot nationen, bottnar i att den nya statsideologin utgörs av konservativ traditionalism. Protesterna i Frankrike mot samkönande äktenskap, högerpopulistiska partiers förutspådda framgångar i EU-valet och protesterna i Stockholmsförorten Husby är alla exempel på händelser som rysk media använt för att visa exempel på hur det västerländska samhället befinner sig i fullständig kollaps under den egna dekadensen och mångkulturen. Putin säger också att européerna själva börjat tröttna och nu efterfrågar den politik som Ryssland bedriver. Den Kremlvänliga tankesmedjan Center för strategisk kommunikation har således kunnat utropa Putin till Världskonservatismens nya ledare. Frågorna har en starkt mobiliserande väljarpotential internt i Ryssland.

Aleksandr Dugin i Sverige

Också i väst har intresset för Aleksandr Dugin ökat i takt med att hans inflytande i Kreml vuxit. Sommaren 2012 gav det svenska identitära förlaget Arktos ut The fourth political theory, Dugins första bok på engelska. Förlaget är den största utgivaren av nya högerns teorier i den anglosaxiska världen. Dugin själv kom i anslutning till boksläppet till Stockholm för att presentera sin teori. Dugin presenterade också sina eurasien-teorier på ett seminarium i London i höstas och manade då återigen till en allians mellan Ryssland och antimoderna krafter i väst. Ett nytt kalla kriget är i antågande, och denna gång står det mellan modernismens och traditionalismens block menade han. Dugin har under hösten byggt upp tätare kontakter med ungerska Jobbik och Greklands Gyllene gryning.

Det franska högerextrema partiet Front Nationals partiledare, Marine Le Pen höll sommaren 2013 en föreläsning för ryska utlandsministeriet och satt senare i möte med såväl dumans talman som Rysslands vicepresident. Le Pen förklarade under sitt framförande att Ryssland av EU utsattes för samma form av demonisering för sin politik som hennes eget parti. Engelskspråkiga Kremlmediahuset Russia Today har låtit högerextrema europeiska representanter agera expertkommentatorer med uppgiften att kommentera det europeiska förfallet. Så kom det sig att det högerextrema partiet Nationaldemokraternas partiordförande Marc Abramsson och den antimuslimska tidningen Dispatchs chefredaktör Ingrid Carlqvist tog plats som Russia Todays expertkommentatorer om orsakerna till Husbybränderna när upploppen rasade sommaren 2013. Den europeiska extremhögern har därigenom börjat fylla en geopolitisk funktion för Ryssland.

Eurasienteorin och den nya högerns nyfascistiska tankegods har blivit centralt i Rysslands strävan att skapa en traditionalistisk statsideologi för sitt nya unionsbygge. I George Orwells bok 1984 är Eurasien en av de tre superstater som delat världen emellan sig och sedan dess ligger i konstant krig med de andra två, Oceanien och Östasien. Världsbilden ligger inte långt från Dugins. Skillnaden är att Orwells bok var en dystopi och aldrig avsedd att vara en politisk manual.