Mitt huvudmål är att människor — både de vid makten och de utanför makten — lär sig att tänka. Inte att tänka exakt som vi gör eller liknande utan bara att tänka. Detta tänkande kanske inte är detsamma som vårt, och det kan vara i strid med vad och hur vi tänker. Tänkande är att följa själva tanken. Och vem vet vart det kommer att leda oss…

En kriminell ansågs inte bara vara en person av full hälsa och medvetande som hade påverkat negativt, utan också som en person som präglats av en mörk ande. Det var något onormalt med den kriminella i detta samhälle. Denna typ av avvikelse var också förknippad med sjukdom; till exempel att bli smittad med kolera eller pesten betraktades som ett brott. Fysisk patologi, moralisk patologi och begåendet av ett brott fördes närmare varandra i människors sinnen, vilket ledde till isolering av både brottslingar och de sjuka.
Det är intressant hur Foucault ser organiseringen av den tidiga psykiatriska praxisen. Medan en person som led av en psykisk sjukdom på medeltiden ansågs vara besatt av demoner(vilket motiverade användningen av fysiskt våld som en metod för exorcism), i och med övergången till sekulär, borgerlig, materialistisk kultur, så hade den transcendenta dimension av det onda försvunnit, men praxisen att straffa de psykiskt sjuka kvarblev — psykiskt sjuka människor “behandlades” med hjälp av tortyr.

Allt verkar vara bra. Men tror du inte att en sådan inställning, om du minns pestens gudar, bara förvärrar vår situation — vi säger: det går att överkomma, vi kan klara det, det finns inget spår av Gud, vi måste lita på vår styrka och vi måste hantera pesten med våra mänskliga krafter. Men förvärrar vi därmed vår situation? Om vi applicerar den religiösa, metafysiska betydelsen av pesten, borde detta verkligen vara vårt svar? Om pesten är vettig, om pandemin vill visa att vi rörde oss i fel riktning, att vi måste ändra kursen och grunderna för civilisationen, att vi har gått för långt i att tro på det immanenta, vi tror inte ens på människor, vi tror på saker, på föremål, på teknologier, på AI, på genomer, på ett fullständigt demonterat rationellt teknokratiskt sinne, som inte längre är mänskligt och mer och mer liknar Satan och djävulen.
Intressant nog faller Nergal — pestguden, den klassiska guden i akkadisk mytologi — ner till helvetet med drottningen av helvetet Ereshkigal — och hotar att hugga av hennes huvud. Hon försöker göra honom sin fånge, men han drar sitt svärd, tar henne i håret och säger — och nu, ditt svin, kommer jag att skära halsen av dig. Då säger helvetesdrottningen Ereskigal, som föll på knäna inför pestguden Nergal — jag kan bara be dig att gifta dig med mig. Akkadiska berättelser slutar så här. Men det är intressant att solguden Nergal, pestguden Nergal kommer ner till helvetet för att få på plats och i ordning helvetets älskarinna som har uppstått mot den gudomliga ordningen.

Coronavirus, epidemi, pest — detta är en repetition av Kristi äktenskap, det är Han som står och bankar, som evangeliet säger. Han bankar på vår dörr och vi hör inte knackningen när vi har kul. Och när vi förstår att det sista andetaget inte är långt borta — Hans knackning, Hans närvaro grundläggande för oss.
Därför finns det inget mer kristet än en pandemi. Ingenting mer själfullt, sunt, vaket, finns för att upplysa oss än de svåra prövningar som vi är i.
Så vi undersökte tre nivåer av pestens metafysik: den existentiella, filosofiska, hegelianska och den kristna. Det verkar för mig som att vi kan prata mycket om detta, alla måste tänka på det, men enligt min åsikt sträckte vi oss efter att ta avstamp i pestens metafysik. Jag tror att det är värt att återvända till detta, det är värt att tänka på det och vi borde avsluta med det. Med vänliga hälsningar!”

Staten borde verkligen stärka sin ställning, men vilken typ av förstärkning av dessa positioner kommer att det att bli, i vilken utsträckning och i vilken form den kommer det att äga rum — varje nation och varje sluten stat kommer att bestämma för sig själv, utifrån sina egna överväganden. Det finns helt enkelt inga dogmer här, men de principer som jag har beskrivit är dogmer i den situation där vi är. Och när jag har slutfört detta kan jag säga att vi måste bestämma om vi accepterar det som ett långsiktigt projekt, ja, då kan vi säga adjö till globalisering. Vi lever i en post-global värld, vi bygger en post-global ekonomi och ett helt annat ämne — den suveräna ekonomin — dominerar i detta globala ekonomiska system. Detta huvudämne är den nationella slutna kommersiella staten — detta är den största aktören på världsscenen. Här blir suveränitet eller realism absolut. Och följaktligen antar vi antingen att detta är en tillfällig åtgärd och satsar på att allt kommer att återgå till globaliseringens era. Nu kommer våra regeringar att besvara denna fråga.
Och här finns det en risk: vår regering har på senare tid vant sig vid att inte vara ansvarig för någonting. Det vill säga, att oavsett vad som händer, försöker de säga att det är en fördel, allt är som planerat, det var en knepig plan. I själva verket — stopp.

Globalisering kunde inte göra någonting mot coronaviruset. I början försökte man att lämna allt som det var, inte förändra någonting och inte agera mot viruset, vilket gav katastrofala resultat, och alla samhällen, inklusive de mest öppna, den mest liberala, mest globalistiska: europeiska och amerikanska — var så småningom tvungna att stänga sina gränser, genomföra kontroller, deklarera nödsituation och faktiskt att gå långt, långt borta från dessa globala institutioner som har påvisat deras fullständiga ineffektivitet, oförmåga att svara på problem, och delegera auktoritet till nationalstater. Faktiskt så var det som hände i Frankrike med Macron, i USA med Trump, i Tyskland med Merkel och till och med Boris Johnson i Storbritannien är faktiskt en återgång till nationalstater, införande av nödsituationen och, som Karl Schmitt sa, situationen av nödfall följs nödvändigtvis av att upprätta diktatur. En regent är den för Karl Schmitt, som fattar beslut i nödsituationer — Ernstfall. Coronavirus gav oss behovet av Ernstfall, dvs. nödsituationer och under dessa nödsituationer, den ultimata auktoriteten som fattar beslut, den suveräna instansen är nationalstater och deras ledare. Här är vi!

Andra motsatte sig vardagens vanlighet med den hemliga energin av ras, blodets buller. Mot blandning och deformitet skapade de lagar om renhet och en ny sakralitet, en återgång till Guldåldern, den stora återkomsten. Nietzsche, Heidegger, Evola, Hitler och Mussolini draperade den gnostiska viljan i nationella, rasliga läror. Det är helt rätt att kommunisterna inte brydde sig särskilt mycket om arbetare, eller Hitler om tyskarna, men inte utav cynism. Båda var besatta av en djupare, mer uråldrig, mer absolut ambition, den gemensamma gnostiska andan, det hemliga och fruktansvärda ljuset av den vänstra handens väg. Vilka arbetare, vilka ”Arier”… Poängen är helt annorlunda.

Although the concept of hegemony in Critical Theory is based on Antonio Gramsci’s theory, it is necessary to distinguish this concept’s position on Gramscianism and neo-Gramscianism from how it is understood in the realist and neo-realist schools of IR.

The classical realists use the term “hegemony” in a relative sense and understand it as the “actual and substantial superiority of the potential power of any state over the potential of another one, often neighboring countries.” Hegemony might be understood as a regional phenomenon, as the determination of whether one or another political entity is considered a “hegemon” depends on scale. Thucydides introduced the term itself when he spoke of Athens and Sparta as the hegemons of the Peloponnesian War, and classical realism employs this term in the same way to this day. Such an understanding of hegemony can be described as “strategic” or “relative.”

In neo-realism, “hegemony” is understood in a global (structural) context. The main difference from classical realism lies in that “hegemony” cannot be regarded as a regional phenomenon. It is always a global one. The neorealism of K. Waltz, for example, insists that the balance of two hegemons (in a bipolar world) is the optimal structure of power balance on a world scale[ii]. R. Gilpin believes that hegemony can be combined only with unipolarity, i.e., it is possible for only a single hegemon to exist, this function today being played by the USA.

In both cases, the realists comprehend hegemony as a means of potential correlation between the potentials of different state powers. 

Gramsci's understanding of hegemony is completely different and finds itself in a completely opposite theoretical field. To avoid the misuse of this term in IR, and especially in the TMW, it is necessary to pay attention to Gramsci’s political theory, the context of which is regarded as a major priority in Critical Theory and TMW. Moreover, such an analysis will allows us to more clearly see the conceptual gap between Critical Theory and TMW.