“Idag är den afrikanska kontinenten ett nytt centrum för konfrontation med neokolonialism och utländsk expansionism — särskilt fransk expansion. Och eftersom västvärldens föredragna metod är att kontrollera länder genom marionettregeringar, är det bara genom militärkupper som systemet kan “brytas”, om än tillfälligt, genom att tillåta ett land att släppa på trycket från utländska och överstatliga strukturer. Detta bekräftas av det faktum att militärkupper nyligen har ökat i regionen: i Mali 2020, i Guinea 2021 och nu har vi sett samma sak i Burkina Faso.

Φέρνω το παρόν έργο στην προσοχή του κοινού όχι χωρίς κάποια ανησυχία. Οι ιδέες που εκφράζονται σε αυτό πήραν μορφή στο μυαλό μου πριν από δέκα και πλέον χρόνια. Από τότε τις έχω συζητήσει συχνά με διάφορους ανθρώπους, επιθυμώντας είτε να επαληθεύσω τις δικές μου απόψεις είτε να πείσω άλλους. Πολλές από αυτές τις συζητήσεις και αντιπαραθέσεις ήταν αρκετά χρήσιμες για μένα, διότι με ανάγκασαν να επανεξετάσω τις ιδέες και τα επιχειρήματά μου με μεγαλύτερη λεπτομέρεια και να τους δώσω πρόσθετο βάθος. Όμως οι βασικές μου θέσεις παρέμειναν αμετάβλητες.

“Idag är det ganska lätt att se hur morgondagens Ryssland kommer att se ut. Korruption — särskilt det som har att göra med förräderi mot fosterlandet — kommer först att åtalas, sedan fängslas under lång tid och sedan (eftersom de första åtgärderna inte kommer att göra så mycket nytta) till och med skickas till DNR. Ryssland kommer att bli ett slags imperialistisk stat. Zelensky kommer att sitta där en annan clown av färgrevolutionen sitter. Men bara frasen kommer att vara verklig. Ett liv. Till en början kommer det att vara svårt och ovanligt. Sedan kommer alla att gilla det. Ingen av de moderna populära personerna kommer att finnas kvar på TV eller radio. Inte en enda. Det kommer att finnas etnofolk på alla kanaler — rysk och eurasisk psykedelia, och till och med Peter Leshchenko och Vadim Kozin. Nya människor kommer att ta makten, vanligt folk.

Mitt huvudmål är att människor — både de vid makten och de utanför makten — lär sig att tänka. Inte att tänka exakt som vi gör eller liknande utan bara att tänka. Detta tänkande kanske inte är detsamma som vårt, och det kan vara i strid med vad och hur vi tänker. Tänkande är att följa själva tanken. Och vem vet vart det kommer att leda oss…

Förr eller senare var någon tvungen att säga det. Idén om Progressivitet är ren illusion. Tills vi gör oss kvitt med denna fördom, kommer alla våra projekt och planer, analyser och historiska rekonstruktioner — alla våra vetenskapliga idéer — att vila på en falsk grund. Det är dags att säga adjö till själva idén om Progressivitet.
Det finns ingen linjär progressiv utveckling av mänskliga samhällen.

Idag är det vida hävdat att Ryssland håller på att återvända till Mellanöstern. Vissa betraktar det med hat, andra med misstänksamhet, tredje med hopp. Men innan någon utvärdering utifrån olika aktörers och observatörers intressen och positioner görs måste vi först klargöra: hur kommer Ryssland att återvända? Vad representerar samtida Ryssland på den nya kartan över världsmakterna — särskilt när det gäller Mellanöstern?

Vi måste återställa den iranska civilisationens värdighet. För att göra det måste vi bryta igenom alla begränsningar — överskrida västcentrerade begränsningar och modernistiska traditioner i Iran självt. Iran berörs också av denna anti-iranska förståelse. Det har ingenting med nationalism att göra, men den iranska civilisationen missförstås av moderna iranare själva. Vi måste återställa den verkliga skatten av iransk identitet. Iransk identitet är nästan okänd. Men med utgångspunkt från förislamiska tider och genomgång av alla typer av islamisk historia är denna identitet så vacker, så djupgående, så paradoxal … Och i alla dessa faser, i alla åldrar av Irans historia, finns det så många ignorerade skatter av denna civilisation. Detta är först och främst en uppgift för iranierna själva. Men hjälp från sanna Iranvänner som älskar Iran och iransk identitet kan också vara mycket användbar.
Iranierna skapade begreppet tid, konceptet om ett mål med historien. Och alla messianska aspekter av västerländska — judiska och kristna — traditioner har sina rötter i forntida iransk kultur. Iransk tanke skapade Shi’a-metafysiken. Vi måste se över den islamiska civilisationen för att fullt ut kunna uppskatta den iranska faktorns roll. Sådana författare som Henry Corbin startade detta arbete. Det bör fortsätta.

Indoeuropéernas tredje kast bestod av bönder och arbetare. Bland de nomadiska folken, såsom Skyterna, Sarmaterna, Jaszarna, Kushanerna, Sakaerna, Partierna och de vediska Arierna, bestod denna kast av herdsmän. Materialproduktion, rikedom, mat och kvinnor tillhörde främst den tredje kasten, dvs. de stod längst ner i den indoeuropeiska hierarkin.
Prästerna och kungen motsvarade himlen, krigarna luften och bönderna landet. Indoeuropéernas hela värdesystem grundades på detta, och sålunda var det i årtusenden. Alla typer av indoeuropeiska religioner, samhällen, kulturer, myter, berättelser, historiska krönikor och ekonomiska system byggdes på denna trefunktionella, patriarkala modell. Detta innebär att vara en indoeuropé betyder att man tillhör ett samhälle bestående av präster, krigare och arbetare.
“Men hur är det här kopplat till köpmän, handlare och ockrare?”, frågar du. Inte på något sätt. Sådana typer föraktades i indoeuropeiska samhällen. Kapitalismen uppträdde först när indoeuropeiska värden snabbt glömdes bort, försämrades och urartade. Indoeuropeiska samhällen kände inte heller jämlikhet, ett tecken på degeneration. De kände inte heller till feminism eller sodomi, vilket skilde sig åt från de matriarkala länderna och de icke-indoeuropeiska kulterna, som kulten av Cybele.
Den europeiska moderniteten, som avskaffade religionen, tron ​​på kungen och den himmelske fadern, kasterna, den heliga förståelsen av världen och i huvudsak patriarkatet, var början på den indoeuropeiska civilisationens fall. Kapitalism, materialism, egalitarism och ekonomism är alla hämnden för de samhällen som indoeuropéerna förde krig mot, underkastade och strävade efter att avhjälpa, som bestod av kärnan i alla indoeuropeiska folks historia. Moderniteten var slutet på den indoeuropeiska civilisationen. Det motsvarar naturligtvis nadir. Detta är inte en abstraktion, då det påverkar oss på högst direkta sätt.

Ordet Mager kommer ifrån Magi (plural av Magus), vilket i sin tur har sitt ursprung i det persiska ordet Magipati som avsåg prästerna inom t.ex. Zoroastrianismen. De mest välkända av de gamla Magerna var de tre vise männen i Bibeln. Om Magerna sägs det att de bland annat kunde tyda stjärnbilder och tolka drömmar. Så småningom har ordet Magi kommit att få sin moderna förknippning med trollkonst och det som härrör det ockulta. Jag stod i kvalet att översätta titeln som antingen Magikernas eller Magernas manifest. Jag valde det sistnämnda, då det förtydligar begreppets historiska ursprung

The Great Awakening är bara början. Det har inte ens börjat ännu. Men det faktum att det har ett namn och att detta namn har dykt upp i själva epicentret för ideologiska och historiska omvandlingar, i USA, mot bakgrund av Trumps dramatiska nederlag, det desperata övertagandet av Capitol och den stigande vågen av liberalt förtryck, eftersom globalisterna inte längre gömmer den totalitära karaktären av både deras teori och praktik, är av stor (kanske avgörande) betydelse.
The great awakening mot den “the great reset” är mänsklighetens revolt mot de styrande liberala eliterna. Dessutom är det människans uppror mot sin uråldriga fiende, själva mänsklighetens fiende.

Liberalismen bygger på den grundläggande förutsättningen om att: mannen(människan) är identisk med individen. Det finns ingen annan identitet utom den individuella. Det bör appliceras universellt — i ideologi, politik, ekonomi, kultur, lagstiftning, vardag. Men som individ är mannen (kvinnan) helt avskild från alla former av kollektiv identitet — religion, ras, nationalitet, klass, sexualitet och så vidare. En sådan ren individ finns inte i verkligheten. Det representerar liberalismens moraliska mål som historisk, ideologisk, politisk och ekonomisk process.

Rent tekniskt dominerar den fullständigt, och globaliseringsprocesserna utvecklas i full fart, men detta är inte längre en progressiv utveckling utan en cirkulär rörelse runt ett ännu mer problematiskt centrum. Arkitekturen av post-modernitet genom sin favoritprocess gör sådana konstruktioner, där stilar och epoker är fantasifullt blandade, medan på platsen för den arkitektoniska ensemblens centrala punkt ett hål. Detta är frånvaro centrum, cirkelns pol, som representerar undergången från varelse till icke-varelse.
Sådan är också den väsentliga strukturen i den unipolära världen. I mitten av det globala väst — i USA och länderna i den transatlantiska alliansen — flammar det svarta, meningslösa hålet i postmoderniteten.
 

Efter många århundraden och årtusenden, efter att Turan ursprungligen hade varit indoeuropéernas territorium, efter att de indoeuropeiska folken hade gett sina initiativ till andra icke-indoeuropeiska folk, såsom Altaiska och delvis Uraliska, återvände arvet från Turan återigen till Ryssland. Vi, det ryska indoeuropeiska folket, är vårdare av detta gigantiska territorium, Turan. Indoeuropéernas uppdrag har gått varven runt, från indoeuropéer till indoeuropéer, för att komma till oss.

En kriminell ansågs inte bara vara en person av full hälsa och medvetande som hade påverkat negativt, utan också som en person som präglats av en mörk ande. Det var något onormalt med den kriminella i detta samhälle. Denna typ av avvikelse var också förknippad med sjukdom; till exempel att bli smittad med kolera eller pesten betraktades som ett brott. Fysisk patologi, moralisk patologi och begåendet av ett brott fördes närmare varandra i människors sinnen, vilket ledde till isolering av både brottslingar och de sjuka.
Det är intressant hur Foucault ser organiseringen av den tidiga psykiatriska praxisen. Medan en person som led av en psykisk sjukdom på medeltiden ansågs vara besatt av demoner(vilket motiverade användningen av fysiskt våld som en metod för exorcism), i och med övergången till sekulär, borgerlig, materialistisk kultur, så hade den transcendenta dimension av det onda försvunnit, men praxisen att straffa de psykiskt sjuka kvarblev — psykiskt sjuka människor “behandlades” med hjälp av tortyr.

Allt verkar vara bra. Men tror du inte att en sådan inställning, om du minns pestens gudar, bara förvärrar vår situation — vi säger: det går att överkomma, vi kan klara det, det finns inget spår av Gud, vi måste lita på vår styrka och vi måste hantera pesten med våra mänskliga krafter. Men förvärrar vi därmed vår situation? Om vi applicerar den religiösa, metafysiska betydelsen av pesten, borde detta verkligen vara vårt svar? Om pesten är vettig, om pandemin vill visa att vi rörde oss i fel riktning, att vi måste ändra kursen och grunderna för civilisationen, att vi har gått för långt i att tro på det immanenta, vi tror inte ens på människor, vi tror på saker, på föremål, på teknologier, på AI, på genomer, på ett fullständigt demonterat rationellt teknokratiskt sinne, som inte längre är mänskligt och mer och mer liknar Satan och djävulen.
Intressant nog faller Nergal — pestguden, den klassiska guden i akkadisk mytologi — ner till helvetet med drottningen av helvetet Ereshkigal — och hotar att hugga av hennes huvud. Hon försöker göra honom sin fånge, men han drar sitt svärd, tar henne i håret och säger — och nu, ditt svin, kommer jag att skära halsen av dig. Då säger helvetesdrottningen Ereskigal, som föll på knäna inför pestguden Nergal — jag kan bara be dig att gifta dig med mig. Akkadiska berättelser slutar så här. Men det är intressant att solguden Nergal, pestguden Nergal kommer ner till helvetet för att få på plats och i ordning helvetets älskarinna som har uppstått mot den gudomliga ordningen.

Coronavirus, epidemi, pest — detta är en repetition av Kristi äktenskap, det är Han som står och bankar, som evangeliet säger. Han bankar på vår dörr och vi hör inte knackningen när vi har kul. Och när vi förstår att det sista andetaget inte är långt borta — Hans knackning, Hans närvaro grundläggande för oss.
Därför finns det inget mer kristet än en pandemi. Ingenting mer själfullt, sunt, vaket, finns för att upplysa oss än de svåra prövningar som vi är i.
Så vi undersökte tre nivåer av pestens metafysik: den existentiella, filosofiska, hegelianska och den kristna. Det verkar för mig som att vi kan prata mycket om detta, alla måste tänka på det, men enligt min åsikt sträckte vi oss efter att ta avstamp i pestens metafysik. Jag tror att det är värt att återvända till detta, det är värt att tänka på det och vi borde avsluta med det. Med vänliga hälsningar!”

Staten borde verkligen stärka sin ställning, men vilken typ av förstärkning av dessa positioner kommer att det att bli, i vilken utsträckning och i vilken form den kommer det att äga rum — varje nation och varje sluten stat kommer att bestämma för sig själv, utifrån sina egna överväganden. Det finns helt enkelt inga dogmer här, men de principer som jag har beskrivit är dogmer i den situation där vi är. Och när jag har slutfört detta kan jag säga att vi måste bestämma om vi accepterar det som ett långsiktigt projekt, ja, då kan vi säga adjö till globalisering. Vi lever i en post-global värld, vi bygger en post-global ekonomi och ett helt annat ämne — den suveräna ekonomin — dominerar i detta globala ekonomiska system. Detta huvudämne är den nationella slutna kommersiella staten — detta är den största aktören på världsscenen. Här blir suveränitet eller realism absolut. Och följaktligen antar vi antingen att detta är en tillfällig åtgärd och satsar på att allt kommer att återgå till globaliseringens era. Nu kommer våra regeringar att besvara denna fråga.
Och här finns det en risk: vår regering har på senare tid vant sig vid att inte vara ansvarig för någonting. Det vill säga, att oavsett vad som händer, försöker de säga att det är en fördel, allt är som planerat, det var en knepig plan. I själva verket — stopp.

Globalisering kunde inte göra någonting mot coronaviruset. I början försökte man att lämna allt som det var, inte förändra någonting och inte agera mot viruset, vilket gav katastrofala resultat, och alla samhällen, inklusive de mest öppna, den mest liberala, mest globalistiska: europeiska och amerikanska — var så småningom tvungna att stänga sina gränser, genomföra kontroller, deklarera nödsituation och faktiskt att gå långt, långt borta från dessa globala institutioner som har påvisat deras fullständiga ineffektivitet, oförmåga att svara på problem, och delegera auktoritet till nationalstater. Faktiskt så var det som hände i Frankrike med Macron, i USA med Trump, i Tyskland med Merkel och till och med Boris Johnson i Storbritannien är faktiskt en återgång till nationalstater, införande av nödsituationen och, som Karl Schmitt sa, situationen av nödfall följs nödvändigtvis av att upprätta diktatur. En regent är den för Karl Schmitt, som fattar beslut i nödsituationer — Ernstfall. Coronavirus gav oss behovet av Ernstfall, dvs. nödsituationer och under dessa nödsituationer, den ultimata auktoriteten som fattar beslut, den suveräna instansen är nationalstater och deras ledare. Här är vi!

Så gudomen av ljus, gudomen av muser, gudomen av harmoni, gudomen av exalterad skönhet är också källan av pesten, ursprunget av den pandemi som spred sig bland Akajernas armé.
En annan ganska viktigt punkt i samma avsnitt är när Apollon anländer till Gudarnas fest, så studsar alla Gudarna ur sina stolar, då hans ankomst inte bådar väl för någon. Denna olycksbådande aspekt av gudomen av ljus, gudomen av rättvisa, gudomen av verkligt omdöme i den grekiska traditionen, är mycket avslöjande. Han bär på pesten, han bär på virus, han bär på död och utrotning. Men varför?
Här är det viktigt att hålla i åtanke: Apollon agerade för att hans präst blivit behandlad respektlöst. Om vi bryter oss loss från den specifika historien om Homeros, då kan vi formulera denna filosofiska myt som följande: gudomen av ljus, gudomen av det vertikala, gudomen av himlen, gudomen av Hyperborea straffar mänskligheten, som har blivit distraherad av något helt olämpligt vilket förolämpar solaxeln i var och en av oss.
Mot bakgrund av denna berättelsen, blir coronaviruset, pandemin, pesten som decimerar mänskligheten, förståelig.

Although the concept of hegemony in Critical Theory is based on Antonio Gramsci’s theory, it is necessary to distinguish this concept’s position on Gramscianism and neo-Gramscianism from how it is understood in the realist and neo-realist schools of IR.

The classical realists use the term “hegemony” in a relative sense and understand it as the “actual and substantial superiority of the potential power of any state over the potential of another one, often neighboring countries.” Hegemony might be understood as a regional phenomenon, as the determination of whether one or another political entity is considered a “hegemon” depends on scale. Thucydides introduced the term itself when he spoke of Athens and Sparta as the hegemons of the Peloponnesian War, and classical realism employs this term in the same way to this day. Such an understanding of hegemony can be described as “strategic” or “relative.”

In neo-realism, “hegemony” is understood in a global (structural) context. The main difference from classical realism lies in that “hegemony” cannot be regarded as a regional phenomenon. It is always a global one. The neorealism of K. Waltz, for example, insists that the balance of two hegemons (in a bipolar world) is the optimal structure of power balance on a world scale[ii]. R. Gilpin believes that hegemony can be combined only with unipolarity, i.e., it is possible for only a single hegemon to exist, this function today being played by the USA.

In both cases, the realists comprehend hegemony as a means of potential correlation between the potentials of different state powers. 

Gramsci's understanding of hegemony is completely different and finds itself in a completely opposite theoretical field. To avoid the misuse of this term in IR, and especially in the TMW, it is necessary to pay attention to Gramsci’s political theory, the context of which is regarded as a major priority in Critical Theory and TMW. Moreover, such an analysis will allows us to more clearly see the conceptual gap between Critical Theory and TMW.

Högerradikala har nu de sista tre decennier analyserad och dissekerad sina motståndare, deras makt, deras historia, deras ideologi, deras växt och även deras kommande fall, men fortfarande ärmaktförhållande inte fundamentalt närmare ändring sedan 1945 – var marxism och liberaldemokratin konsoliderade sin ideologiska hegemoni och makt. För den reella oppositionen till den parlamentariska höger – vänster dikotomin är makten reellt sätt lika långt i fjärran som förut. Högerradikala, konservativa, traditionalister och även vissa former av socialister, har sedan länge dissekerad det politiska maktkomplex som har byggds upp i Europa sedan 1945, med rötter tillbaka till upplysningstid och renässans. Under begreppet politisk korrekthet, vår tids dubbeltänkning, har man kunnat konstatera den nuvarande makts och ideologiska fundaments egalitära diskrepanser och insubstantiella påstående om yttrandefrihet och demokrati. En högerradikal, i saknad av annan säckbetecknelse, vet nu att det samtidiga samhällets makt, fördelar politisk frihet så som den anser att den tjänar den rådande och dominerande ideologisk makt nu och i framtiden: Inte främst så som den legislativt och ideologiskt lägger fram det, genom lagar och politiska program, utan genom indirekte makt genom media, skola och undervisning, kultur och underhållning. Här ingår en ständig vaktande och arbetande press, som fungerar som en förtrupp för fortsatt demontering av folkhemmet och nationalstaten, så som många har uppfattat att den borde vara och var ment att vara. Detta vet den reella oppositionen sedan länge. 

Toen ik aanvaardde een essay te wijden aan het werk en het denken van de schilder, dichter en kunsthistoricus Marc. Eemans, heb ik me afgevraagd of het in mijn geval geoorloofd was te spreken van een zekere continuïteit in zijn geestelijke ontwikkeling. Langzaam maar zeker kwamen elementen en argumenten aan het licht om mijn overtuiging te staven dat die vraag positief macht beantwoord worden. Aldus is deze geschiedenis van de intellectuele en creatieve levensweg van Marc. Eemans ontstaan. Daarbij werd de klemtoon vooral op zijn denken en op zijn poëtisch oeuvre gelegd, vermits het illustratiemateriaal dat deze uitgave verrijkt, als een soort picturaal complement van mijn stelling kan beschouwd worden. Overigens bleven om voor de hand liggende redenen, biografische en andere gegevens buiten beschouwing.

Hopelijk vergeeft de lezer het me dat ik met hem wegen ga verkennen, die men normaliter in essays van het onderhavige genre links laat liggen. Maar op de eerste plaats is het zo dat ik geen kunsthistoricus ben en het derhalve als een punt van elementaire intellectuele eerlijkheid beschouw me onbevoegd te verklaren om een verantwoord waardeoordeel over het schilderkunstig werk van Marc. Eemans uit te spreken. En voorts is er het oude adagium « de gustibus et coloribus non disputandum », dat in de loop der tijden zijn geldigheid heeft behouden. Waarom de lezer dan ook willen beïnvloeden met een onvermijdelijk subjectieve analyse van de boodschap die de schilderijen van Marc. Eemans brengen?