Dugin uttrycker det som följande: ”Det finns lika många normsystem som det finns samhällen. Med andra ord är endast en norm allmängiltig: frånvaron av ett likformigt standardmått för alla, tillsammans med friheten och rätten att välja.” (sid. 145)

Kritiken mot de västerländska värderingarnas universella anspråk är med andra ord en huvudlinje i Dugins filosofiska ramverk. Precis därför är det intressant att notera att han trots denna aversion mot Väst i hög grad står i intellektuell skuld till ett flertal europeiska tänkare. Det rör sig om en ledande företrädare för den traditionella skolan som René Guenon. Också sociologen Vilfredo Pareto nämns som betydelsefull av Dugin.

Halford Mackinder och Carl Schmitt, vilka båda skrev utförligt om geopolitik, nämns inte helt oväntat. Den franska nya högerns huvudman, Alain de Benoist, hyllas av Dugin i de mest entusiastiska ordalag. Det verkar närmast som att nyeurasianismen i högre grad stödjer sig på europeiska intellektuella än på ryska sådana.

För Västvärldens liberala intellektuella måste Alexandr Dugin te sig farlig, eftersom den ryske filosofen och författaren inte bara är en ”tankens man” utan även en ”handlingens man”. Under de senaste åren har han blivit en av de viktigaste gestalterna inom det moderna Europas självständighetsrörelser och partier, förespråkande idén om en bred allians av fria folk istället för 1800-talets nationalism. Dugin håller regelbundet tal och inspirerar européer på konferenser och möten i Europa.

Den ryske filosofen anses av många som den ryska versionen av den amerikanske förläggaren och förre rådgivaren till Trump, Steve Bannon – en konservativ ”buse”, den liberala elitens mardröm. Den största faran ser de i Dugins hängivna motstånd mot Västs liberalism – en ideologi han identifierar som källan till alla moderna problem på den europeiska kontinenten, inklusive massmigrationen, massaborterna, anti-familjepolitiken, anti-kulturpolitiken och en aggressiv liberal individualism som förnekar människan alla hennes traditionella kollektiva identiteter.

Although the concept of hegemony in Critical Theory is based on Antonio Gramsci’s theory, it is necessary to distinguish this concept’s position on Gramscianism and neo-Gramscianism from how it is understood in the realist and neo-realist schools of IR.

The classical realists use the term “hegemony” in a relative sense and understand it as the “actual and substantial superiority of the potential power of any state over the potential of another one, often neighboring countries.” Hegemony might be understood as a regional phenomenon, as the determination of whether one or another political entity is considered a “hegemon” depends on scale. Thucydides introduced the term itself when he spoke of Athens and Sparta as the hegemons of the Peloponnesian War, and classical realism employs this term in the same way to this day. Such an understanding of hegemony can be described as “strategic” or “relative.”

In neo-realism, “hegemony” is understood in a global (structural) context. The main difference from classical realism lies in that “hegemony” cannot be regarded as a regional phenomenon. It is always a global one. The neorealism of K. Waltz, for example, insists that the balance of two hegemons (in a bipolar world) is the optimal structure of power balance on a world scale[ii]. R. Gilpin believes that hegemony can be combined only with unipolarity, i.e., it is possible for only a single hegemon to exist, this function today being played by the USA.

In both cases, the realists comprehend hegemony as a means of potential correlation between the potentials of different state powers. 

Gramsci's understanding of hegemony is completely different and finds itself in a completely opposite theoretical field. To avoid the misuse of this term in IR, and especially in the TMW, it is necessary to pay attention to Gramsci’s political theory, the context of which is regarded as a major priority in Critical Theory and TMW. Moreover, such an analysis will allows us to more clearly see the conceptual gap between Critical Theory and TMW.

Dugins utgångspunkt är att det i den moderna världen funnits tre ideologier. Den första, liberalismen, utmanades av kommunismen och fascismen, men besegrade och överlevde dem båda. Liberalismen har dock uttömt sin potential, och övergår framför våra ögon i postmodernismen samtidigt som den sprids över världen och utplånar alla de uråldriga och unika kulturer den stöter på. Traditionalisten Dugin anlägger här ett metafysiskt perspektiv, postmoderniteten är direkt demonisk och den tid vi lever i beskrivs i religiösa traditioner från kristendom till islam som de yttersta dagarna, den tid då Antikrist öppet utmanar den kosmiska ordningen. Ekologisk och kulturell mångfald utplånas av en likriktande liberalism som samtidigt reducerar människan till en föraktansvärd varelse. Istället för liberalismens och modernitetens individ får vi splittrade sub- och transindividuella fenomen, ständigt styrda av konsumtionssamhället och diverse kollektiva känslor. Den postmoderna människan saknar både mening i livet, identitet och en känsla för högre värden. Likt Nietzsches ”last men” anser ”hen” heller inte att detta skulle vara ovärdigt eller fel.

IDEOLOGI. Med The Fourth Political Theory vill sociologen Alexander Dugin lägga grunden för en ny politisk ideologi, som ska kunna utmana den moderna liberalismen. Thomas Weber finner ett ambitiöst men inte helt oproblematiskt teoribygge, vars kritik mot den rådande ordningen är både intelligent och originell.

Alexander Dugin är professor i sociologi och geopolitik vid Moskva State University, tidigare rådgivare åt Vladimir Putin och sedan en tid tillbaka aktuell med boken The Fourth Political Theory, utgiven på engelska av Arktos. Denne Putins Rasputin – som Dugin nyligen kallades av Lars Gyllenhall i Axess – avfärdar dagens existentiella situation som ohållbar, samtidigt som han vill se ett uppbrott med tidigare politiska teorier och gör anspråk på att kunna ersätta dessa med en egen.

Det är många omdömen som kan fällas om Alexander Dugin, men han kan ogärna anklagas för att vara blygsam. Greppet att avfärda hela 1800- och 1900-talens ideologiska historia som en serie misslyckanden är minst sagt djärvt, och det har i vissa kretsar förmodligen gjort honom ungefär lika ogillad som den riktige Rasputin en gång var. I likhet med sin notoriske föregångare är även Dugin en mycket kontroversiell person, vars idéer går bortom de typiska höger- och vänsterbegreppen.

Rysslands premiärminister Vladimir Putin avslöjade i en artikel i tidningen Izvestija från den 3 oktober 2011 sina planer på att skapa en euroasiatisk union mellan länder i före detta Sovjetunionen. Den tullunion som sedan förra året finns mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan ska från och med årsskiftet utvidgas till ett gemensamt ekonomiskt område. Denna euroasiatiska union ska sedan utvidgas till Kirgizistan och Tadzjikistan och på sikt bli till en bro mellan Europa, Asien och Stillahavsregionen. Detta politiska utspel, bara en vecka efter nyheten om att Putin tänker kandidera i presidentvalet 2012, mottogs med stor glädje av konservativa ryska intellektuella, som sedan Sovjetunionens sönderfall propagerar för imperiets återkomst, för Sovjetunionen 2 och Ryssland-Eurasien.

Den ledande teoretikern inom den ryska nykonservatismen är filosofen, politikern och professorn vid Moskvas statliga universitet Alexander Dugin (född 1962), vars namn i Ryssland är synonymt med ordet Eurasien. Dugins vision av Ryssland som euroasiatiska imperiet och inte en nationalstat har varit populär hos Kremls ideologer under hela 2000-talet och anses vara passande för framtiden eftersom de mest utvecklade nationalstaterna är på väg att transformeras till större enheter. I sin bok ”Postmodernitetens geopolitik” (2007) skriver Dugin:

”Ryssland har en plats i den multipolära världen, har frihet och möjlighet att försvara sitt val, men Ryssland måste bli något större än sig själv, Super-Ryssland, Ryssland-Eurasien, kärnan i det demokratiska Eurasienimperiet.”