The Fourth Political Theory

beyond left and right but against the center

Allt verkar vara bra. Men tror du inte att en sådan inställning, om du minns pestens gudar, bara förvärrar vår situation — vi säger: det går att överkomma, vi kan klara det, det finns inget spår av Gud, vi måste lita på vår styrka och vi måste hantera pesten med våra mänskliga krafter. Men förvärrar vi därmed vår situation? Om vi applicerar den religiösa, metafysiska betydelsen av pesten, borde detta verkligen vara vårt svar? Om pesten är vettig, om pandemin vill visa att vi rörde oss i fel riktning, att vi måste ändra kursen och grunderna för civilisationen, att vi har gått för långt i att tro på det immanenta, vi tror inte ens på människor, vi tror på saker, på föremål, på teknologier, på AI, på genomer, på ett fullständigt demonterat rationellt teknokratiskt sinne, som inte längre är mänskligt och mer och mer liknar Satan och djävulen.
Intressant nog faller Nergal — pestguden, den klassiska guden i akkadisk mytologi — ner till helvetet med drottningen av helvetet Ereshkigal — och hotar att hugga av hennes huvud. Hon försöker göra honom sin fånge, men han drar sitt svärd, tar henne i håret och säger — och nu, ditt svin, kommer jag att skära halsen av dig. Då säger helvetesdrottningen Ereskigal, som föll på knäna inför pestguden Nergal — jag kan bara be dig att gifta dig med mig. Akkadiska berättelser slutar så här. Men det är intressant att solguden Nergal, pestguden Nergal kommer ner till helvetet för att få på plats och i ordning helvetets älskarinna som har uppstått mot den gudomliga ordningen.

Staten borde verkligen stärka sin ställning, men vilken typ av förstärkning av dessa positioner kommer att det att bli, i vilken utsträckning och i vilken form den kommer det att äga rum — varje nation och varje sluten stat kommer att bestämma för sig själv, utifrån sina egna överväganden. Det finns helt enkelt inga dogmer här, men de principer som jag har beskrivit är dogmer i den situation där vi är. Och när jag har slutfört detta kan jag säga att vi måste bestämma om vi accepterar det som ett långsiktigt projekt, ja, då kan vi säga adjö till globalisering. Vi lever i en post-global värld, vi bygger en post-global ekonomi och ett helt annat ämne — den suveräna ekonomin — dominerar i detta globala ekonomiska system. Detta huvudämne är den nationella slutna kommersiella staten — detta är den största aktören på världsscenen. Här blir suveränitet eller realism absolut. Och följaktligen antar vi antingen att detta är en tillfällig åtgärd och satsar på att allt kommer att återgå till globaliseringens era. Nu kommer våra regeringar att besvara denna fråga.
Och här finns det en risk: vår regering har på senare tid vant sig vid att inte vara ansvarig för någonting. Det vill säga, att oavsett vad som händer, försöker de säga att det är en fördel, allt är som planerat, det var en knepig plan. I själva verket — stopp.

Andra motsatte sig vardagens vanlighet med den hemliga energin av ras, blodets buller. Mot blandning och deformitet skapade de lagar om renhet och en ny sakralitet, en återgång till Guldåldern, den stora återkomsten. Nietzsche, Heidegger, Evola, Hitler och Mussolini draperade den gnostiska viljan i nationella, rasliga läror. Det är helt rätt att kommunisterna inte brydde sig särskilt mycket om arbetare, eller Hitler om tyskarna, men inte utav cynism. Båda var besatta av en djupare, mer uråldrig, mer absolut ambition, den gemensamma gnostiska andan, det hemliga och fruktansvärda ljuset av den vänstra handens väg. Vilka arbetare, vilka ”Arier”… Poängen är helt annorlunda.

I denna bok har vi samlat olika texter som anknyter till både eurasianism och neo- eurasianism. Vi hoppas att de kan tjäna som introduktion till mer detaljerade studier. Tills nyligen har inte mycket av detta verk funnits tillgängligt på andra språk, även om förlaget Arktos nu har publicerat mina böcker IheFourth Political Theory år 2012 och Putin vs Putin år 2014, och Washington Summit Publishers har gett ut Martin Heidegger: The Philosophy of Another Beginning år 2014, samtliga på engelska.
Eurasianism kan tillämpas inom geopolitikens falt, där den representerar den slutliga sammanfattningen av de landbaserade civilisationernas perspektiv, i motsats till de havsbaserade civilisationernas synvinkel som för närvarande representeras av Förenta staternas atlantistiska politik och geopolitiska strategiska tänkare, såsom Zbigniew Brzezinski. Flera böcker som redogör för eurasianistisk geopolitik har redan publicerats, från min bok The Foundations of Geopolitics, först utgiven 1997, till mina senaste och mycket detaljerade böcker Geopolitika (2012) och The Geopolitics of Contemporary Russia (2013). Jag publicerade också en instruktionsbok i internationella relationer år 2013. Det finns nu en riklig mängd geopolitiska och strategiska studier av denna sort i Ryssland och utomlands.
Eurasianism har en tryggad plats i den ryska historiens fält, där den utvecklats i linje med Georgij Vernadskij, den framträdande rysk-eurasiske historicisten, och Lev Gumilev, den berömde ryske eurasianisten och etnologen. Eurasianism kan vara ett användbart verktyg för att göra korrekta politiska analyser av den politiska situationen i Ryssland, i synnerhet för att förstå fenomenet Putin och hans strävan att skapa en eurasisk union i den postsovjetiska sfären.
I bredare bemärkelse kan eurasianism betraktas som en form av kontinentalism för projektet att skapa en gemensam europeisk-rysk sfår - det Stor-Europa som sträcker sig från Lissabon till Vladivostok, som Vladimir Putin förklarat (ett koncept som först fördes fram av Jean Thiriart). Bortom detta mer lokaliserade projekt förespråkar curasianismen multipolaritet, och representerar ett alternativ till uni- polär globalisering och västerländsk nykolonialism som antagit sådana former som BRICS-avtalen mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika.

Alexander Dugin, som av många ses som en av frontmännen i den eurasiska rörelsen och en av Vladimir Putins ideologer, menar att de södra och östra delarna av Ukraina tillhör den ryska världen. Trots att en del ryska nationalister vill invadera hela Ukraina mitt i de brinnande stridigheterna anser han dock att de ukrainska nationalisterna ska få resten:
— En del ryska radikala nationalister vill att vi ska invadera hela Ukraina, men jag anser att vi ska lämna Kiev till de ukrainska nationalisterna, uppger Dugin som dock inte ser sig själv som en nationalist.
Dugins idéer om ett Storryssland vilar främst på att han vill se en multipolär värld där inte allt bestäms av ”atlantisterna”, vilka uppges vara USA och deras allierade . Dugin menar även att de kommunistiska partierna, som tidigare varit Rysslands bundsförvanter, sakteligen bytts ut mot ”nationalistiska rörelser” runt om i världen:
— Tidigare var det kommunistpartier som var Rysslands naturliga bundsförvant. Men efter Sovjets fall blev det ett ideologiskt vakuum och Ryssland ville vara som en liberal väststat, men det fungerade inte. När Putin kom fram valde han att, oavsett ideologi, samarbeta med vem som helst utifrån deras attityd gentemot Ryssland. Det blev i första hand högerextrema partier.

Den italienske traditionalisten Carlo Terracciano (1948-2005) har av Aleksander Dugin beskrivits som en av vår tids främsta geopolitiker och en europeisk krigare. Efter Terraccianos bortgång har hans Rivolta contro il mondialismo moderno översatts till tyska, med en värdefull längre beskrivning av Terracciano av den tyske skribenten Martin A. Schwartz.

Titeln, Revolt mot den moderna världsordningen, anspelar medvetet på Julius Evolas klassiska verk, men uppdaterat till tidigt 2000-tal (och i viss mån till Terraccianos personliga ekvation, det är inte säkert att Evola fullt ut skulle instämma i alla slutsatser). Det riktar sig mot den moderna världen och då särskilt globaliseringen och USA. För Terracciano nivellerar dessa all mångfald, utplånar djur- och växtarter likväl som kulturer. Abstraktionsnivån är hög men det är ändå en värdefull analys av förutsättningarna för en reell antiglobaliseringsrörelse Terracciano beskriver.

Kriget mot Ryssland är för närvarande den mest omdebatterade frågan i väst. I skrivande stund existerar det bara som en möjlighet, en samling indicier, men beroende på de beslut som fattas av aktörerna i Ukrainakrisen – Moskva, Washington, Kiev och Bryssel – kan det bli verklighet.

Jag gör i det här sammanhanget inga ansatser att diskutera denna konflikts olika aspekter och historia, utan söker istället analysera dess ideologiska rötter. Min förståelse för konflikten baseras på den fjärde politiska teorin, vars principer finns beskrivna i min bok med samma titel, utgiven på engelska av Arktos 2012.

Jag kommer därför inte gå igenom eventuella risker, faror, kostnader eller konsekvenser av Västs krig mot Ryssland, utan snarare dess ideologiska kärna, betraktad ur ett globalt perspektiv, samt fokusera på ett sådant krigs (oavsett om kriget självt är verkligt eller inte) anda.

- Putin visar nu att det finns ett helt annat alternativ, en eurasiatisk attityd. Den antiamerikanska synen är helt central för dagens Ryssland och Putin, medger Dugin.

- Den konservativa trenden är mycket viktig i hela världen. Alla börjar förstå att liberalismen och den amerikanska hegemonin har misslyckats. Det finns ingenting som herr Obamas eller fru Merkels värld, förklarar Dugin.

Dugins utgångspunkt är att det i den moderna världen funnits tre ideologier. Den första, liberalismen, utmanades av kommunismen och fascismen, men besegrade och överlevde dem båda. Liberalismen har dock uttömt sin potential, och övergår framför våra ögon i postmodernismen samtidigt som den sprids över världen och utplånar alla de uråldriga och unika kulturer den stöter på. Traditionalisten Dugin anlägger här ett metafysiskt perspektiv, postmoderniteten är direkt demonisk och den tid vi lever i beskrivs i religiösa traditioner från kristendom till islam som de yttersta dagarna, den tid då Antikrist öppet utmanar den kosmiska ordningen. Ekologisk och kulturell mångfald utplånas av en likriktande liberalism som samtidigt reducerar människan till en föraktansvärd varelse. Istället för liberalismens och modernitetens individ får vi splittrade sub- och transindividuella fenomen, ständigt styrda av konsumtionssamhället och diverse kollektiva känslor. Den postmoderna människan saknar både mening i livet, identitet och en känsla för högre värden. Likt Nietzsches ”last men” anser ”hen” heller inte att detta skulle vara ovärdigt eller fel.

IDEOLOGI. Med The Fourth Political Theory vill sociologen Alexander Dugin lägga grunden för en ny politisk ideologi, som ska kunna utmana den moderna liberalismen. Thomas Weber finner ett ambitiöst men inte helt oproblematiskt teoribygge, vars kritik mot den rådande ordningen är både intelligent och originell.

Alexander Dugin är professor i sociologi och geopolitik vid Moskva State University, tidigare rådgivare åt Vladimir Putin och sedan en tid tillbaka aktuell med boken The Fourth Political Theory, utgiven på engelska av Arktos. Denne Putins Rasputin – som Dugin nyligen kallades av Lars Gyllenhall i Axess – avfärdar dagens existentiella situation som ohållbar, samtidigt som han vill se ett uppbrott med tidigare politiska teorier och gör anspråk på att kunna ersätta dessa med en egen.

Det är många omdömen som kan fällas om Alexander Dugin, men han kan ogärna anklagas för att vara blygsam. Greppet att avfärda hela 1800- och 1900-talens ideologiska historia som en serie misslyckanden är minst sagt djärvt, och det har i vissa kretsar förmodligen gjort honom ungefär lika ogillad som den riktige Rasputin en gång var. I likhet med sin notoriske föregångare är även Dugin en mycket kontroversiell person, vars idéer går bortom de typiska höger- och vänsterbegreppen.