The Fourth Political Theory

beyond left and right but against the center

“Idag är den afrikanska kontinenten ett nytt centrum för konfrontation med neokolonialism och utländsk expansionism — särskilt fransk expansion. Och eftersom västvärldens föredragna metod är att kontrollera länder genom marionettregeringar, är det bara genom militärkupper som systemet kan “brytas”, om än tillfälligt, genom att tillåta ett land att släppa på trycket från utländska och överstatliga strukturer. Detta bekräftas av det faktum att militärkupper nyligen har ökat i regionen: i Mali 2020, i Guinea 2021 och nu har vi sett samma sak i Burkina Faso.

“Romanlivet, en ‘icke-historisk roman’ som författaren Evgeny Vodolazkin (doktor i filologi, specialist på forntida rysk litteratur) kallar det, är en beskrivning av helaren Arsenijs öde och inre utveckling. Efter att ha fått medicinsk utbildning av sin farfar Christopher går Arsenij in i livet med alla dess komplexiteter, frestelser och prövningar. Från början skildrar Arsenijs profil en man kallad i ande och präglad av en speciell gåva, en ovanlig karisma. Han mobiliseras av en högre makt för att tjäna människor. Han är inte av denna världen, men han tjänar människor i denna världen. Redan i detta kan vi se handlingen om lidande och smärta.

Konflikten i Ukraina är världens “första multipolära krig”, där Ryssland kämpar för varje civilisations rätt att välja sin egen väg medan västvärlden vill behålla sin totalitära globalism, sa Aleksandr Dugin till RT i en exklusiv intervju den 30 december 2022.

Antikrist som mått på tiden. I alla eskatologiska strömningar av kristendom visar sig temat Antikrist på ett eller annat sätt. I den ryska schismen spelade den alltså en grundläggande roll. Indikativt i detta avseende är uttalandet av en gammal troende, en representant för den extrema sekten av “Vagabonds” (en anhängare av den berömda “löparen” Antipas Yakovlev): Lyssna, bröder, på vad dessa smickrare säger, för det finns inget behov av att veta om Antikrist. Ja, vi har alla tro på Antikrist.

Ontologi och erfarenhet av radikal Antikrist: semantiska, religiösa, sociologiska och statsvetenskapliga aspekter. Traditionalism och semiotik. Syftet med denna artikel är att undersöka figuren “antikrist” och det semantiska området “tidernas ände” utan hänvisning till någon speciell religiös tradition. Men figuren “Antikrist” (Ο Αντίχριστος) har som sådan en koppling till kristendomen. Följaktligen kan vi säga att vi överväger inte bara och direkt Antikrists kristna figur, utan också hans analoger. Detta leder oss till temat traditionalism. Vad är traditionalism? Det är inte en tradition. Det är den där strukturella matrisen, det där paradigmet som är gemensamt för olika traditioner. Om vi jämför dem med det moderna samhället, med New Age och med den moderna vetenskapens sekulära paradigm, finner vi att alla speciella traditioner och religioner har något gemensamt.

“Idag är det ganska lätt att se hur morgondagens Ryssland kommer att se ut. Korruption — särskilt det som har att göra med förräderi mot fosterlandet — kommer först att åtalas, sedan fängslas under lång tid och sedan (eftersom de första åtgärderna inte kommer att göra så mycket nytta) till och med skickas till DNR. Ryssland kommer att bli ett slags imperialistisk stat. Zelensky kommer att sitta där en annan clown av färgrevolutionen sitter. Men bara frasen kommer att vara verklig. Ett liv. Till en början kommer det att vara svårt och ovanligt. Sedan kommer alla att gilla det. Ingen av de moderna populära personerna kommer att finnas kvar på TV eller radio. Inte en enda. Det kommer att finnas etnofolk på alla kanaler — rysk och eurasisk psykedelia, och till och med Peter Leshchenko och Vadim Kozin. Nya människor kommer att ta makten, vanligt folk.

Kristendomen är den tradition vars metafysiska dimension har studerats minst av allt. Detta är inte en liten paradox eftersom man skulle kunna tro att en sådan djupgående studie av kristendomen, västerlandets religion, skulle locka alla de som är intresserade av metafysik och som efter Guénon försöker förstå de mest djupgående aspekterna av Tradition. Ändå är tvisterna kring kristendomen i traditionella kretsar i regel begränsade till ganska sekundära, praktiska frågor om sakramentens virtuella initiering, frånvaron av en idé om cyklisk tid etc. I allt detta kan man se tyst konsensus bland traditionalister om att kristendomen inte är något annat än en reducerad, ofullständig tradition vars esoterism praktiskt taget har gått förlorad, och vars metafysiska innehåll inte kan frigöras från den exoteriska skolastiska teologins täta slöja och den disiga subjektiva mystikers intuitioner. Alla försök att identifiera någon överensstämmelse mellan kristendomens grundläggande principer och begreppskategorierna för andra, mer metafysiskt utvecklade traditioner (främst hinduismen) har gett ganska dåliga resultat och har baserats på ansträngda tolkningar och partiska uppmaningar att till varje pris komma fram till slutsatser som skall matcha Guénons egna idéer (det är tydligast av allt i Abbot Henri Stéphanes bok, Introduction à l’ésotérisme chrétien).

Ryssland är varken en del av väst eller en del av öst. Det är en civilisation i sig. Och bevarandet av dess frihet, oberoende och självständighet inför andra civilisationer — både de från väst och de från öst — utgör vektorn för rysk historia. En annan syn på Ryssland definierar det som en oberoende civilisation. Denna position var karakteristisk för de sena slavofilerna (Leontiev, Danilevsky), ryska representanter för Eurasianism, Lillryssarna och nationalbolsjevikerna (Ustralyov, Smenovekhovtsy). I det här fallet framstår Ryssland som ett fenomen som man inte borde jämföra med ett separat europeiskt land, utan med Europa som helhet, med den islamiska världen, med indisk eller kinesisk civilisation. Danilevsky kallade detta “den kulturhistoriska typen”.

Mitt huvudmål är att människor — både de vid makten och de utanför makten — lär sig att tänka. Inte att tänka exakt som vi gör eller liknande utan bara att tänka. Detta tänkande kanske inte är detsamma som vårt, och det kan vara i strid med vad och hur vi tänker. Tänkande är att följa själva tanken. Och vem vet vart det kommer att leda oss…

Idag är det vida hävdat att Ryssland håller på att återvända till Mellanöstern. Vissa betraktar det med hat, andra med misstänksamhet, tredje med hopp. Men innan någon utvärdering utifrån olika aktörers och observatörers intressen och positioner görs måste vi först klargöra: hur kommer Ryssland att återvända? Vad representerar samtida Ryssland på den nya kartan över världsmakterna — särskilt när det gäller Mellanöstern?

Återigen, så tror muslimer att världens slut kommer att vara direkt kopplat till ett stort religiöst krig i Mellanöstern — i ett område som sträcker sig från Syrien till Egypten, inklusive hela det moderna Israel. Så den islamiska och arabiska världen, som idag reagerar våldsamt på det eskalerande våldet i Palestina, drivs inte bara av upprördhet över den judiska ockupationen och israelernas hårda — ibland rasistiska — beteende, utan också av förväntan på Det Sista Slaget. Både shiiter och sunnier är redo för det. När det gäller den sista tiden är båda islamiska huvudgrenarna överens med varandra. Och de ser båda lösningen på det palestinska problemet endast i förstörelsen av Israel som en judisk nationalstat.

Indoeuropéernas tredje kast bestod av bönder och arbetare. Bland de nomadiska folken, såsom Skyterna, Sarmaterna, Jaszarna, Kushanerna, Sakaerna, Partierna och de vediska Arierna, bestod denna kast av herdsmän. Materialproduktion, rikedom, mat och kvinnor tillhörde främst den tredje kasten, dvs. de stod längst ner i den indoeuropeiska hierarkin.
Prästerna och kungen motsvarade himlen, krigarna luften och bönderna landet. Indoeuropéernas hela värdesystem grundades på detta, och sålunda var det i årtusenden. Alla typer av indoeuropeiska religioner, samhällen, kulturer, myter, berättelser, historiska krönikor och ekonomiska system byggdes på denna trefunktionella, patriarkala modell. Detta innebär att vara en indoeuropé betyder att man tillhör ett samhälle bestående av präster, krigare och arbetare.
“Men hur är det här kopplat till köpmän, handlare och ockrare?”, frågar du. Inte på något sätt. Sådana typer föraktades i indoeuropeiska samhällen. Kapitalismen uppträdde först när indoeuropeiska värden snabbt glömdes bort, försämrades och urartade. Indoeuropeiska samhällen kände inte heller jämlikhet, ett tecken på degeneration. De kände inte heller till feminism eller sodomi, vilket skilde sig åt från de matriarkala länderna och de icke-indoeuropeiska kulterna, som kulten av Cybele.
Den europeiska moderniteten, som avskaffade religionen, tron ​​på kungen och den himmelske fadern, kasterna, den heliga förståelsen av världen och i huvudsak patriarkatet, var början på den indoeuropeiska civilisationens fall. Kapitalism, materialism, egalitarism och ekonomism är alla hämnden för de samhällen som indoeuropéerna förde krig mot, underkastade och strävade efter att avhjälpa, som bestod av kärnan i alla indoeuropeiska folks historia. Moderniteten var slutet på den indoeuropeiska civilisationen. Det motsvarar naturligtvis nadir. Detta är inte en abstraktion, då det påverkar oss på högst direkta sätt.

The Great Awakening är bara början. Det har inte ens börjat ännu. Men det faktum att det har ett namn och att detta namn har dykt upp i själva epicentret för ideologiska och historiska omvandlingar, i USA, mot bakgrund av Trumps dramatiska nederlag, det desperata övertagandet av Capitol och den stigande vågen av liberalt förtryck, eftersom globalisterna inte längre gömmer den totalitära karaktären av både deras teori och praktik, är av stor (kanske avgörande) betydelse.
The great awakening mot den “the great reset” är mänsklighetens revolt mot de styrande liberala eliterna. Dessutom är det människans uppror mot sin uråldriga fiende, själva mänsklighetens fiende.

Rent tekniskt dominerar den fullständigt, och globaliseringsprocesserna utvecklas i full fart, men detta är inte längre en progressiv utveckling utan en cirkulär rörelse runt ett ännu mer problematiskt centrum. Arkitekturen av post-modernitet genom sin favoritprocess gör sådana konstruktioner, där stilar och epoker är fantasifullt blandade, medan på platsen för den arkitektoniska ensemblens centrala punkt ett hål. Detta är frånvaro centrum, cirkelns pol, som representerar undergången från varelse till icke-varelse.
Sådan är också den väsentliga strukturen i den unipolära världen. I mitten av det globala väst — i USA och länderna i den transatlantiska alliansen — flammar det svarta, meningslösa hålet i postmoderniteten.
 

Om vi överväger vad liberalerna avser med yttrandefriheten: så är det friheten att tala liberalt. Det är friheten att vara liberal, och om du försöker tänka på annat sätt och uttrycka din alternativa, illiberala tanke i ditt tal kommer du omedelbart att anklagas vara det öppna samhällets fiende och berövas alla [dina] rättigheter. Så, det är ett koncentrationsläger och inte yttrandefrihet. Det liberala samhället är ett stort, enormt Gulag eller Majdanek.

När liberaler kräver yttrandefriheten förstör de dessa krav genom att förbjuda all slags liberala[fria] tankar. Mer än så försöker de minska vår förmåga att tänka liberalt[fritt] utanför [deras] liberala ram. Så det är ren propaganda och hyckleri. En ny typ av orwellskt samhälle.

Allt verkar vara bra. Men tror du inte att en sådan inställning, om du minns pestens gudar, bara förvärrar vår situation — vi säger: det går att överkomma, vi kan klara det, det finns inget spår av Gud, vi måste lita på vår styrka och vi måste hantera pesten med våra mänskliga krafter. Men förvärrar vi därmed vår situation? Om vi applicerar den religiösa, metafysiska betydelsen av pesten, borde detta verkligen vara vårt svar? Om pesten är vettig, om pandemin vill visa att vi rörde oss i fel riktning, att vi måste ändra kursen och grunderna för civilisationen, att vi har gått för långt i att tro på det immanenta, vi tror inte ens på människor, vi tror på saker, på föremål, på teknologier, på AI, på genomer, på ett fullständigt demonterat rationellt teknokratiskt sinne, som inte längre är mänskligt och mer och mer liknar Satan och djävulen.
Intressant nog faller Nergal — pestguden, den klassiska guden i akkadisk mytologi — ner till helvetet med drottningen av helvetet Ereshkigal — och hotar att hugga av hennes huvud. Hon försöker göra honom sin fånge, men han drar sitt svärd, tar henne i håret och säger — och nu, ditt svin, kommer jag att skära halsen av dig. Då säger helvetesdrottningen Ereskigal, som föll på knäna inför pestguden Nergal — jag kan bara be dig att gifta dig med mig. Akkadiska berättelser slutar så här. Men det är intressant att solguden Nergal, pestguden Nergal kommer ner till helvetet för att få på plats och i ordning helvetets älskarinna som har uppstått mot den gudomliga ordningen.

Staten borde verkligen stärka sin ställning, men vilken typ av förstärkning av dessa positioner kommer att det att bli, i vilken utsträckning och i vilken form den kommer det att äga rum — varje nation och varje sluten stat kommer att bestämma för sig själv, utifrån sina egna överväganden. Det finns helt enkelt inga dogmer här, men de principer som jag har beskrivit är dogmer i den situation där vi är. Och när jag har slutfört detta kan jag säga att vi måste bestämma om vi accepterar det som ett långsiktigt projekt, ja, då kan vi säga adjö till globalisering. Vi lever i en post-global värld, vi bygger en post-global ekonomi och ett helt annat ämne — den suveräna ekonomin — dominerar i detta globala ekonomiska system. Detta huvudämne är den nationella slutna kommersiella staten — detta är den största aktören på världsscenen. Här blir suveränitet eller realism absolut. Och följaktligen antar vi antingen att detta är en tillfällig åtgärd och satsar på att allt kommer att återgå till globaliseringens era. Nu kommer våra regeringar att besvara denna fråga.
Och här finns det en risk: vår regering har på senare tid vant sig vid att inte vara ansvarig för någonting. Det vill säga, att oavsett vad som händer, försöker de säga att det är en fördel, allt är som planerat, det var en knepig plan. I själva verket — stopp.

Andra motsatte sig vardagens vanlighet med den hemliga energin av ras, blodets buller. Mot blandning och deformitet skapade de lagar om renhet och en ny sakralitet, en återgång till Guldåldern, den stora återkomsten. Nietzsche, Heidegger, Evola, Hitler och Mussolini draperade den gnostiska viljan i nationella, rasliga läror. Det är helt rätt att kommunisterna inte brydde sig särskilt mycket om arbetare, eller Hitler om tyskarna, men inte utav cynism. Båda var besatta av en djupare, mer uråldrig, mer absolut ambition, den gemensamma gnostiska andan, det hemliga och fruktansvärda ljuset av den vänstra handens väg. Vilka arbetare, vilka ”Arier”… Poängen är helt annorlunda.

I denna bok har vi samlat olika texter som anknyter till både eurasianism och neo- eurasianism. Vi hoppas att de kan tjäna som introduktion till mer detaljerade studier. Tills nyligen har inte mycket av detta verk funnits tillgängligt på andra språk, även om förlaget Arktos nu har publicerat mina böcker IheFourth Political Theory år 2012 och Putin vs Putin år 2014, och Washington Summit Publishers har gett ut Martin Heidegger: The Philosophy of Another Beginning år 2014, samtliga på engelska.
Eurasianism kan tillämpas inom geopolitikens falt, där den representerar den slutliga sammanfattningen av de landbaserade civilisationernas perspektiv, i motsats till de havsbaserade civilisationernas synvinkel som för närvarande representeras av Förenta staternas atlantistiska politik och geopolitiska strategiska tänkare, såsom Zbigniew Brzezinski. Flera böcker som redogör för eurasianistisk geopolitik har redan publicerats, från min bok The Foundations of Geopolitics, först utgiven 1997, till mina senaste och mycket detaljerade böcker Geopolitika (2012) och The Geopolitics of Contemporary Russia (2013). Jag publicerade också en instruktionsbok i internationella relationer år 2013. Det finns nu en riklig mängd geopolitiska och strategiska studier av denna sort i Ryssland och utomlands.
Eurasianism har en tryggad plats i den ryska historiens fält, där den utvecklats i linje med Georgij Vernadskij, den framträdande rysk-eurasiske historicisten, och Lev Gumilev, den berömde ryske eurasianisten och etnologen. Eurasianism kan vara ett användbart verktyg för att göra korrekta politiska analyser av den politiska situationen i Ryssland, i synnerhet för att förstå fenomenet Putin och hans strävan att skapa en eurasisk union i den postsovjetiska sfären.
I bredare bemärkelse kan eurasianism betraktas som en form av kontinentalism för projektet att skapa en gemensam europeisk-rysk sfår - det Stor-Europa som sträcker sig från Lissabon till Vladivostok, som Vladimir Putin förklarat (ett koncept som först fördes fram av Jean Thiriart). Bortom detta mer lokaliserade projekt förespråkar curasianismen multipolaritet, och representerar ett alternativ till uni- polär globalisering och västerländsk nykolonialism som antagit sådana former som BRICS-avtalen mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika.

Alexander Dugin, som av många ses som en av frontmännen i den eurasiska rörelsen och en av Vladimir Putins ideologer, menar att de södra och östra delarna av Ukraina tillhör den ryska världen. Trots att en del ryska nationalister vill invadera hela Ukraina mitt i de brinnande stridigheterna anser han dock att de ukrainska nationalisterna ska få resten:
— En del ryska radikala nationalister vill att vi ska invadera hela Ukraina, men jag anser att vi ska lämna Kiev till de ukrainska nationalisterna, uppger Dugin som dock inte ser sig själv som en nationalist.
Dugins idéer om ett Storryssland vilar främst på att han vill se en multipolär värld där inte allt bestäms av ”atlantisterna”, vilka uppges vara USA och deras allierade . Dugin menar även att de kommunistiska partierna, som tidigare varit Rysslands bundsförvanter, sakteligen bytts ut mot ”nationalistiska rörelser” runt om i världen:
— Tidigare var det kommunistpartier som var Rysslands naturliga bundsförvant. Men efter Sovjets fall blev det ett ideologiskt vakuum och Ryssland ville vara som en liberal väststat, men det fungerade inte. När Putin kom fram valde han att, oavsett ideologi, samarbeta med vem som helst utifrån deras attityd gentemot Ryssland. Det blev i första hand högerextrema partier.

Den italienske traditionalisten Carlo Terracciano (1948-2005) har av Aleksander Dugin beskrivits som en av vår tids främsta geopolitiker och en europeisk krigare. Efter Terraccianos bortgång har hans Rivolta contro il mondialismo moderno översatts till tyska, med en värdefull längre beskrivning av Terracciano av den tyske skribenten Martin A. Schwartz.

Titeln, Revolt mot den moderna världsordningen, anspelar medvetet på Julius Evolas klassiska verk, men uppdaterat till tidigt 2000-tal (och i viss mån till Terraccianos personliga ekvation, det är inte säkert att Evola fullt ut skulle instämma i alla slutsatser). Det riktar sig mot den moderna världen och då särskilt globaliseringen och USA. För Terracciano nivellerar dessa all mångfald, utplånar djur- och växtarter likväl som kulturer. Abstraktionsnivån är hög men det är ändå en värdefull analys av förutsättningarna för en reell antiglobaliseringsrörelse Terracciano beskriver.

Kriget mot Ryssland är för närvarande den mest omdebatterade frågan i väst. I skrivande stund existerar det bara som en möjlighet, en samling indicier, men beroende på de beslut som fattas av aktörerna i Ukrainakrisen – Moskva, Washington, Kiev och Bryssel – kan det bli verklighet.

Jag gör i det här sammanhanget inga ansatser att diskutera denna konflikts olika aspekter och historia, utan söker istället analysera dess ideologiska rötter. Min förståelse för konflikten baseras på den fjärde politiska teorin, vars principer finns beskrivna i min bok med samma titel, utgiven på engelska av Arktos 2012.

Jag kommer därför inte gå igenom eventuella risker, faror, kostnader eller konsekvenser av Västs krig mot Ryssland, utan snarare dess ideologiska kärna, betraktad ur ett globalt perspektiv, samt fokusera på ett sådant krigs (oavsett om kriget självt är verkligt eller inte) anda.

- Putin visar nu att det finns ett helt annat alternativ, en eurasiatisk attityd. Den antiamerikanska synen är helt central för dagens Ryssland och Putin, medger Dugin.

- Den konservativa trenden är mycket viktig i hela världen. Alla börjar förstå att liberalismen och den amerikanska hegemonin har misslyckats. Det finns ingenting som herr Obamas eller fru Merkels värld, förklarar Dugin.

Dugins utgångspunkt är att det i den moderna världen funnits tre ideologier. Den första, liberalismen, utmanades av kommunismen och fascismen, men besegrade och överlevde dem båda. Liberalismen har dock uttömt sin potential, och övergår framför våra ögon i postmodernismen samtidigt som den sprids över världen och utplånar alla de uråldriga och unika kulturer den stöter på. Traditionalisten Dugin anlägger här ett metafysiskt perspektiv, postmoderniteten är direkt demonisk och den tid vi lever i beskrivs i religiösa traditioner från kristendom till islam som de yttersta dagarna, den tid då Antikrist öppet utmanar den kosmiska ordningen. Ekologisk och kulturell mångfald utplånas av en likriktande liberalism som samtidigt reducerar människan till en föraktansvärd varelse. Istället för liberalismens och modernitetens individ får vi splittrade sub- och transindividuella fenomen, ständigt styrda av konsumtionssamhället och diverse kollektiva känslor. Den postmoderna människan saknar både mening i livet, identitet och en känsla för högre värden. Likt Nietzsches ”last men” anser ”hen” heller inte att detta skulle vara ovärdigt eller fel.