Förr eller senare var någon tvungen att säga det. Idén om Progressivitet är ren illusion. Tills vi gör oss kvitt med denna fördom, kommer alla våra projekt och planer, analyser och historiska rekonstruktioner — alla våra vetenskapliga idéer — att vila på en falsk grund. Det är dags att säga adjö till själva idén om Progressivitet.
Det finns ingen linjär progressiv utveckling av mänskliga samhällen.
Vi kan observera en viss ”övergångsrit”. Så tolkar jag den situation där Donald Trumps presidentskap kulminerade, nämligen i hans fall för den globalistiska elitens hand, representerad av Joe Biden. Detta är inget annat än en ”övergångsrit” – förkroppsligad av gayparader, BLM-uppror, imperialistiska HBTQ+ attacker, det världsomspännande upproret av vild feminism och den spektakulära uppkomsten av post-humanism och extrem teknokrati. Det pågår djupgående intellektuella och filosofiska processer bakom allt detta. Och dessa processer påverkar kultur och politik.
Indoeuropéernas tredje kast bestod av bönder och arbetare. Bland de nomadiska folken, såsom Skyterna, Sarmaterna, Jaszarna, Kushanerna, Sakaerna, Partierna och de vediska Arierna, bestod denna kast av herdsmän. Materialproduktion, rikedom, mat och kvinnor tillhörde främst den tredje kasten, dvs. de stod längst ner i den indoeuropeiska hierarkin.
Prästerna och kungen motsvarade himlen, krigarna luften och bönderna landet. Indoeuropéernas hela värdesystem grundades på detta, och sålunda var det i årtusenden. Alla typer av indoeuropeiska religioner, samhällen, kulturer, myter, berättelser, historiska krönikor och ekonomiska system byggdes på denna trefunktionella, patriarkala modell. Detta innebär att vara en indoeuropé betyder att man tillhör ett samhälle bestående av präster, krigare och arbetare.
“Men hur är det här kopplat till köpmän, handlare och ockrare?”, frågar du. Inte på något sätt. Sådana typer föraktades i indoeuropeiska samhällen. Kapitalismen uppträdde först när indoeuropeiska värden snabbt glömdes bort, försämrades och urartade. Indoeuropeiska samhällen kände inte heller jämlikhet, ett tecken på degeneration. De kände inte heller till feminism eller sodomi, vilket skilde sig åt från de matriarkala länderna och de icke-indoeuropeiska kulterna, som kulten av Cybele.
Den europeiska moderniteten, som avskaffade religionen, tron på kungen och den himmelske fadern, kasterna, den heliga förståelsen av världen och i huvudsak patriarkatet, var början på den indoeuropeiska civilisationens fall. Kapitalism, materialism, egalitarism och ekonomism är alla hämnden för de samhällen som indoeuropéerna förde krig mot, underkastade och strävade efter att avhjälpa, som bestod av kärnan i alla indoeuropeiska folks historia. Moderniteten var slutet på den indoeuropeiska civilisationen. Det motsvarar naturligtvis nadir. Detta är inte en abstraktion, då det påverkar oss på högst direkta sätt.
Ordet Mager kommer ifrån Magi (plural av Magus), vilket i sin tur har sitt ursprung i det persiska ordet Magipati som avsåg prästerna inom t.ex. Zoroastrianismen. De mest välkända av de gamla Magerna var de tre vise männen i Bibeln. Om Magerna sägs det att de bland annat kunde tyda stjärnbilder och tolka drömmar. Så småningom har ordet Magi kommit att få sin moderna förknippning med trollkonst och det som härrör det ockulta. Jag stod i kvalet att översätta titeln som antingen Magikernas eller Magernas manifest. Jag valde det sistnämnda, då det förtydligar begreppets historiska ursprung
The Great Awakening är bara början. Det har inte ens börjat ännu. Men det faktum att det har ett namn och att detta namn har dykt upp i själva epicentret för ideologiska och historiska omvandlingar, i USA, mot bakgrund av Trumps dramatiska nederlag, det desperata övertagandet av Capitol och den stigande vågen av liberalt förtryck, eftersom globalisterna inte längre gömmer den totalitära karaktären av både deras teori och praktik, är av stor (kanske avgörande) betydelse.
The great awakening mot den “the great reset” är mänsklighetens revolt mot de styrande liberala eliterna. Dessutom är det människans uppror mot sin uråldriga fiende, själva mänsklighetens fiende.
Rent tekniskt dominerar den fullständigt, och globaliseringsprocesserna utvecklas i full fart, men detta är inte längre en progressiv utveckling utan en cirkulär rörelse runt ett ännu mer problematiskt centrum. Arkitekturen av post-modernitet genom sin favoritprocess gör sådana konstruktioner, där stilar och epoker är fantasifullt blandade, medan på platsen för den arkitektoniska ensemblens centrala punkt ett hål. Detta är frånvaro centrum, cirkelns pol, som representerar undergången från varelse till icke-varelse.
Sådan är också den väsentliga strukturen i den unipolära världen. I mitten av det globala väst — i USA och länderna i den transatlantiska alliansen — flammar det svarta, meningslösa hålet i postmoderniteten.
Om vi överväger vad liberalerna avser med yttrandefriheten: så är det friheten att tala liberalt. Det är friheten att vara liberal, och om du försöker tänka på annat sätt och uttrycka din alternativa, illiberala tanke i ditt tal kommer du omedelbart att anklagas vara det öppna samhällets fiende och berövas alla [dina] rättigheter. Så, det är ett koncentrationsläger och inte yttrandefrihet. Det liberala samhället är ett stort, enormt Gulag eller Majdanek.
När liberaler kräver yttrandefriheten förstör de dessa krav genom att förbjuda all slags liberala[fria] tankar. Mer än så försöker de minska vår förmåga att tänka liberalt[fritt] utanför [deras] liberala ram. Så det är ren propaganda och hyckleri. En ny typ av orwellskt samhälle.
Så gudomen av ljus, gudomen av muser, gudomen av harmoni, gudomen av exalterad skönhet är också källan av pesten, ursprunget av den pandemi som spred sig bland Akajernas armé.
En annan ganska viktigt punkt i samma avsnitt är när Apollon anländer till Gudarnas fest, så studsar alla Gudarna ur sina stolar, då hans ankomst inte bådar väl för någon. Denna olycksbådande aspekt av gudomen av ljus, gudomen av rättvisa, gudomen av verkligt omdöme i den grekiska traditionen, är mycket avslöjande. Han bär på pesten, han bär på virus, han bär på död och utrotning. Men varför?
Här är det viktigt att hålla i åtanke: Apollon agerade för att hans präst blivit behandlad respektlöst. Om vi bryter oss loss från den specifika historien om Homeros, då kan vi formulera denna filosofiska myt som följande: gudomen av ljus, gudomen av det vertikala, gudomen av himlen, gudomen av Hyperborea straffar mänskligheten, som har blivit distraherad av något helt olämpligt vilket förolämpar solaxeln i var och en av oss.
Mot bakgrund av denna berättelsen, blir coronaviruset, pandemin, pesten som decimerar mänskligheten, förståelig.
I denna bok har vi samlat olika texter som anknyter till både eurasianism och neo- eurasianism. Vi hoppas att de kan tjäna som introduktion till mer detaljerade studier. Tills nyligen har inte mycket av detta verk funnits tillgängligt på andra språk, även om förlaget Arktos nu har publicerat mina böcker IheFourth Political Theory år 2012 och Putin vs Putin år 2014, och Washington Summit Publishers har gett ut Martin Heidegger: The Philosophy of Another Beginning år 2014, samtliga på engelska.
Eurasianism kan tillämpas inom geopolitikens falt, där den representerar den slutliga sammanfattningen av de landbaserade civilisationernas perspektiv, i motsats till de havsbaserade civilisationernas synvinkel som för närvarande representeras av Förenta staternas atlantistiska politik och geopolitiska strategiska tänkare, såsom Zbigniew Brzezinski. Flera böcker som redogör för eurasianistisk geopolitik har redan publicerats, från min bok The Foundations of Geopolitics, först utgiven 1997, till mina senaste och mycket detaljerade böcker Geopolitika (2012) och The Geopolitics of Contemporary Russia (2013). Jag publicerade också en instruktionsbok i internationella relationer år 2013. Det finns nu en riklig mängd geopolitiska och strategiska studier av denna sort i Ryssland och utomlands.
Eurasianism har en tryggad plats i den ryska historiens fält, där den utvecklats i linje med Georgij Vernadskij, den framträdande rysk-eurasiske historicisten, och Lev Gumilev, den berömde ryske eurasianisten och etnologen. Eurasianism kan vara ett användbart verktyg för att göra korrekta politiska analyser av den politiska situationen i Ryssland, i synnerhet för att förstå fenomenet Putin och hans strävan att skapa en eurasisk union i den postsovjetiska sfären.
I bredare bemärkelse kan eurasianism betraktas som en form av kontinentalism för projektet att skapa en gemensam europeisk-rysk sfår - det Stor-Europa som sträcker sig från Lissabon till Vladivostok, som Vladimir Putin förklarat (ett koncept som först fördes fram av Jean Thiriart). Bortom detta mer lokaliserade projekt förespråkar curasianismen multipolaritet, och representerar ett alternativ till uni- polär globalisering och västerländsk nykolonialism som antagit sådana former som BRICS-avtalen mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika.
Dugin uttrycker det som följande: ”Det finns lika många normsystem som det finns samhällen. Med andra ord är endast en norm allmängiltig: frånvaron av ett likformigt standardmått för alla, tillsammans med friheten och rätten att välja.” (sid. 145)
Kritiken mot de västerländska värderingarnas universella anspråk är med andra ord en huvudlinje i Dugins filosofiska ramverk. Precis därför är det intressant att notera att han trots denna aversion mot Väst i hög grad står i intellektuell skuld till ett flertal europeiska tänkare. Det rör sig om en ledande företrädare för den traditionella skolan som René Guenon. Också sociologen Vilfredo Pareto nämns som betydelsefull av Dugin.
Halford Mackinder och Carl Schmitt, vilka båda skrev utförligt om geopolitik, nämns inte helt oväntat. Den franska nya högerns huvudman, Alain de Benoist, hyllas av Dugin i de mest entusiastiska ordalag. Det verkar närmast som att nyeurasianismen i högre grad stödjer sig på europeiska intellektuella än på ryska sådana.
Alexander Dugin, som av många ses som en av frontmännen i den eurasiska rörelsen och en av Vladimir Putins ideologer, menar att de södra och östra delarna av Ukraina tillhör den ryska världen. Trots att en del ryska nationalister vill invadera hela Ukraina mitt i de brinnande stridigheterna anser han dock att de ukrainska nationalisterna ska få resten:
— En del ryska radikala nationalister vill att vi ska invadera hela Ukraina, men jag anser att vi ska lämna Kiev till de ukrainska nationalisterna, uppger Dugin som dock inte ser sig själv som en nationalist.
Dugins idéer om ett Storryssland vilar främst på att han vill se en multipolär värld där inte allt bestäms av ”atlantisterna”, vilka uppges vara USA och deras allierade . Dugin menar även att de kommunistiska partierna, som tidigare varit Rysslands bundsförvanter, sakteligen bytts ut mot ”nationalistiska rörelser” runt om i världen:
— Tidigare var det kommunistpartier som var Rysslands naturliga bundsförvant. Men efter Sovjets fall blev det ett ideologiskt vakuum och Ryssland ville vara som en liberal väststat, men det fungerade inte. När Putin kom fram valde han att, oavsett ideologi, samarbeta med vem som helst utifrån deras attityd gentemot Ryssland. Det blev i första hand högerextrema partier.
För Västvärldens liberala intellektuella måste Alexandr Dugin te sig farlig, eftersom den ryske filosofen och författaren inte bara är en ”tankens man” utan även en ”handlingens man”. Under de senaste åren har han blivit en av de viktigaste gestalterna inom det moderna Europas självständighetsrörelser och partier, förespråkande idén om en bred allians av fria folk istället för 1800-talets nationalism. Dugin håller regelbundet tal och inspirerar européer på konferenser och möten i Europa.
Den ryske filosofen anses av många som den ryska versionen av den amerikanske förläggaren och förre rådgivaren till Trump, Steve Bannon – en konservativ ”buse”, den liberala elitens mardröm. Den största faran ser de i Dugins hängivna motstånd mot Västs liberalism – en ideologi han identifierar som källan till alla moderna problem på den europeiska kontinenten, inklusive massmigrationen, massaborterna, anti-familjepolitiken, anti-kulturpolitiken och en aggressiv liberal individualism som förnekar människan alla hennes traditionella kollektiva identiteter.
Den italienske traditionalisten Carlo Terracciano (1948-2005) har av Aleksander Dugin beskrivits som en av vår tids främsta geopolitiker och en europeisk krigare. Efter Terraccianos bortgång har hans Rivolta contro il mondialismo moderno översatts till tyska, med en värdefull längre beskrivning av Terracciano av den tyske skribenten Martin A. Schwartz.
Titeln, Revolt mot den moderna världsordningen, anspelar medvetet på Julius Evolas klassiska verk, men uppdaterat till tidigt 2000-tal (och i viss mån till Terraccianos personliga ekvation, det är inte säkert att Evola fullt ut skulle instämma i alla slutsatser). Det riktar sig mot den moderna världen och då särskilt globaliseringen och USA. För Terracciano nivellerar dessa all mångfald, utplånar djur- och växtarter likväl som kulturer. Abstraktionsnivån är hög men det är ändå en värdefull analys av förutsättningarna för en reell antiglobaliseringsrörelse Terracciano beskriver.
Det franska högerextrema partiet Front Nationals partiledare, Marine Le Pen höll sommaren 2013 en föreläsning för ryska utlandsministeriet och satt senare i möte med såväl dumans talman som Rysslands vicepresident. Le Pen förklarade under sitt framförande att Ryssland av EU utsattes för samma form av demonisering för sin politik som hennes eget parti. Engelskspråkiga Kremlmediahuset Russia Today har låtit högerextrema europeiska representanter agera expertkommentatorer med uppgiften att kommentera det europeiska förfallet. Så kom det sig att det högerextrema partiet Nationaldemokraternas partiordförande Marc Abramsson och den antimuslimska tidningen Dispatchs chefredaktör Ingrid Carlqvist tog plats som Russia Todays expertkommentatorer om orsakerna till Husbybränderna när upploppen rasade sommaren 2013. Den europeiska extremhögern har därigenom börjat fylla en geopolitisk funktion för Ryssland.
Kriget mot Ryssland är för närvarande den mest omdebatterade frågan i väst. I skrivande stund existerar det bara som en möjlighet, en samling indicier, men beroende på de beslut som fattas av aktörerna i Ukrainakrisen – Moskva, Washington, Kiev och Bryssel – kan det bli verklighet.
Jag gör i det här sammanhanget inga ansatser att diskutera denna konflikts olika aspekter och historia, utan söker istället analysera dess ideologiska rötter. Min förståelse för konflikten baseras på den fjärde politiska teorin, vars principer finns beskrivna i min bok med samma titel, utgiven på engelska av Arktos 2012.
Jag kommer därför inte gå igenom eventuella risker, faror, kostnader eller konsekvenser av Västs krig mot Ryssland, utan snarare dess ideologiska kärna, betraktad ur ett globalt perspektiv, samt fokusera på ett sådant krigs (oavsett om kriget självt är verkligt eller inte) anda.
– Tidigare var det kommunistpartier som var Rysslands naturliga bundsförvant. Men efter Sovjets fall blev det ett ideologiskt vakuum och Ryssland ville vara som en liberal väststat, men det fungerade inte. När Putin kom fram valde han att, oavsett ideologi, samarbeta med vem som helst utifrån deras attityd gentemot Ryssland. Det blev i första hand högerextrema partier.
Enligt Dugin hade ultrahögerpartierna goda skäl till det: För det första uppskattade de vändningen mot ökad konservatism i Putins alltmer antiliberala och antiamerikanska Ryssland, som dessutom framstod som en försvarare av traditionella värden. För det andra var partierna marginaliserade av det liberala etablissemanget, och öppningen mot Ryssland var ett sätt att få stöd och erkännande av ett stort land.
- Putin visar nu att det finns ett helt annat alternativ, en eurasiatisk attityd. Den antiamerikanska synen är helt central för dagens Ryssland och Putin, medger Dugin.
- Den konservativa trenden är mycket viktig i hela världen. Alla börjar förstå att liberalismen och den amerikanska hegemonin har misslyckats. Det finns ingenting som herr Obamas eller fru Merkels värld, förklarar Dugin.
Professor Dugin, etablerad media och politiker i väst beskriver den aktuella situationen i Ukraina som en konflikt mellan en proeuropeisk, demokratisk och liberal oppositionell allians å ena sidan och en auktoritär
Dugins utgångspunkt är att det i den moderna världen funnits tre ideologier. Den första, liberalismen, utmanades av kommunismen och fascismen, men besegrade och överlevde dem båda. Liberalismen har dock uttömt sin potential, och övergår framför våra ögon i postmodernismen samtidigt som den sprids över världen och utplånar alla de uråldriga och unika kulturer den stöter på. Traditionalisten Dugin anlägger här ett metafysiskt perspektiv, postmoderniteten är direkt demonisk och den tid vi lever i beskrivs i religiösa traditioner från kristendom till islam som de yttersta dagarna, den tid då Antikrist öppet utmanar den kosmiska ordningen. Ekologisk och kulturell mångfald utplånas av en likriktande liberalism som samtidigt reducerar människan till en föraktansvärd varelse. Istället för liberalismens och modernitetens individ får vi splittrade sub- och transindividuella fenomen, ständigt styrda av konsumtionssamhället och diverse kollektiva känslor. Den postmoderna människan saknar både mening i livet, identitet och en känsla för högre värden. Likt Nietzsches ”last men” anser ”hen” heller inte att detta skulle vara ovärdigt eller fel.
Högerradikala har nu de sista tre decennier analyserad och dissekerad sina motståndare, deras makt, deras historia, deras ideologi, deras växt och även deras kommande fall, men fortfarande ärmaktförhållande inte fundamentalt närmare ändring sedan 1945 – var marxism och liberaldemokratin konsoliderade sin ideologiska hegemoni och makt. För den reella oppositionen till den parlamentariska höger – vänster dikotomin är makten reellt sätt lika långt i fjärran som förut. Högerradikala, konservativa, traditionalister och även vissa former av socialister, har sedan länge dissekerad det politiska maktkomplex som har byggds upp i Europa sedan 1945, med rötter tillbaka till upplysningstid och renässans. Under begreppet politisk korrekthet, vår tids dubbeltänkning, har man kunnat konstatera den nuvarande makts och ideologiska fundaments egalitära diskrepanser och insubstantiella påstående om yttrandefrihet och demokrati. En högerradikal, i saknad av annan säckbetecknelse, vet nu att det samtidiga samhällets makt, fördelar politisk frihet så som den anser att den tjänar den rådande och dominerande ideologisk makt nu och i framtiden: Inte främst så som den legislativt och ideologiskt lägger fram det, genom lagar och politiska program, utan genom indirekte makt genom media, skola och undervisning, kultur och underhållning. Här ingår en ständig vaktande och arbetande press, som fungerar som en förtrupp för fortsatt demontering av folkhemmet och nationalstaten, så som många har uppfattat att den borde vara och var ment att vara. Detta vet den reella oppositionen sedan länge.
Toen ik aanvaardde een essay te wijden aan het werk en het denken van de schilder, dichter en kunsthistoricus Marc. Eemans, heb ik me afgevraagd of het in mijn geval geoorloofd was te spreken van een zekere continuïteit in zijn geestelijke ontwikkeling. Langzaam maar zeker kwamen elementen en argumenten aan het licht om mijn overtuiging te staven dat die vraag positief macht beantwoord worden. Aldus is deze geschiedenis van de intellectuele en creatieve levensweg van Marc. Eemans ontstaan. Daarbij werd de klemtoon vooral op zijn denken en op zijn poëtisch oeuvre gelegd, vermits het illustratiemateriaal dat deze uitgave verrijkt, als een soort picturaal complement van mijn stelling kan beschouwd worden. Overigens bleven om voor de hand liggende redenen, biografische en andere gegevens buiten beschouwing.
Hopelijk vergeeft de lezer het me dat ik met hem wegen ga verkennen, die men normaliter in essays van het onderhavige genre links laat liggen. Maar op de eerste plaats is het zo dat ik geen kunsthistoricus ben en het derhalve als een punt van elementaire intellectuele eerlijkheid beschouw me onbevoegd te verklaren om een verantwoord waardeoordeel over het schilderkunstig werk van Marc. Eemans uit te spreken. En voorts is er het oude adagium « de gustibus et coloribus non disputandum », dat in de loop der tijden zijn geldigheid heeft behouden. Waarom de lezer dan ook willen beïnvloeden met een onvermijdelijk subjectieve analyse van de boodschap die de schilderijen van Marc. Eemans brengen?
IDEOLOGI. Med The Fourth Political Theory vill sociologen Alexander Dugin lägga grunden för en ny politisk ideologi, som ska kunna utmana den moderna liberalismen. Thomas Weber finner ett ambitiöst men inte helt oproblematiskt teoribygge, vars kritik mot den rådande ordningen är både intelligent och originell.
Alexander Dugin är professor i sociologi och geopolitik vid Moskva State University, tidigare rådgivare åt Vladimir Putin och sedan en tid tillbaka aktuell med boken The Fourth Political Theory, utgiven på engelska av Arktos. Denne Putins Rasputin – som Dugin nyligen kallades av Lars Gyllenhall i Axess – avfärdar dagens existentiella situation som ohållbar, samtidigt som han vill se ett uppbrott med tidigare politiska teorier och gör anspråk på att kunna ersätta dessa med en egen.
Det är många omdömen som kan fällas om Alexander Dugin, men han kan ogärna anklagas för att vara blygsam. Greppet att avfärda hela 1800- och 1900-talens ideologiska historia som en serie misslyckanden är minst sagt djärvt, och det har i vissa kretsar förmodligen gjort honom ungefär lika ogillad som den riktige Rasputin en gång var. I likhet med sin notoriske föregångare är även Dugin en mycket kontroversiell person, vars idéer går bortom de typiska höger- och vänsterbegreppen.
I Putinryssland kan man nå den politiska maktens höjder även om man har en dokumenterad bakgrund i fascistiska och ockulta rörelser. Alexander Dugin är ett levande bevis på detta.
Walter Laqueurs Black Hundred från 1993 står sig än idag bra som referensverk över rysk nationalism. Flertalet idag betydelsefulla aktörer inom rysk nationalism finns beskrivna i Black Hundred. En av dem är Alexander Dugin. Laqueur skriver om Dugins förkärlek för Julius Evola, en italiensk aristokratisk filosof inom traditionalismen (som förhärligar diktatur och en bortglömd urreligion) för vilken fascismen framstod som ett hopp men sedan alltför modern och rationell. Det var därför ingen slump att Evola sökte sig till Himmlers SS och där blev en del av Ahnenerbe, organisationen för arkeologi och mytforskning. Marlène Laruelle kompletterar iRussian Eurasianism, an ideology of Empire Laqueur genom att tydliggöra Julius Evolas grundläggande betydelse i Alexander Dugins utveckling. Hon berättar bland annat att Dugin redan 1981 översatte Hednisk imperialism (1928).
Rysslands premiärminister Vladimir Putin avslöjade i en artikel i tidningen Izvestija från den 3 oktober 2011 sina planer på att skapa en euroasiatisk union mellan länder i före detta Sovjetunionen. Den tullunion som sedan förra året finns mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan ska från och med årsskiftet utvidgas till ett gemensamt ekonomiskt område. Denna euroasiatiska union ska sedan utvidgas till Kirgizistan och Tadzjikistan och på sikt bli till en bro mellan Europa, Asien och Stillahavsregionen. Detta politiska utspel, bara en vecka efter nyheten om att Putin tänker kandidera i presidentvalet 2012, mottogs med stor glädje av konservativa ryska intellektuella, som sedan Sovjetunionens sönderfall propagerar för imperiets återkomst, för Sovjetunionen 2 och Ryssland-Eurasien.
Den ledande teoretikern inom den ryska nykonservatismen är filosofen, politikern och professorn vid Moskvas statliga universitet Alexander Dugin (född 1962), vars namn i Ryssland är synonymt med ordet Eurasien. Dugins vision av Ryssland som euroasiatiska imperiet och inte en nationalstat har varit populär hos Kremls ideologer under hela 2000-talet och anses vara passande för framtiden eftersom de mest utvecklade nationalstaterna är på väg att transformeras till större enheter. I sin bok ”Postmodernitetens geopolitik” (2007) skriver Dugin:
”Ryssland har en plats i den multipolära världen, har frihet och möjlighet att försvara sitt val, men Ryssland måste bli något större än sig själv, Super-Ryssland, Ryssland-Eurasien, kärnan i det demokratiska Eurasienimperiet.”