Ontologin av det betecknade i traditionalismen. Vilken är den semiotiska strukturen för traditionalismen, d.v.s. av traditionen — eller, om du så vill, av den “urtraditionen”? Denna struktur representerar, med hänsyn till specifika traditioner, ett slags metaspråk som generaliserar specifika traditioners paradigmatiska egenskaper som specifika språk. Det vill säga, vi har att göra med en generaliserande uppsättning tecken, som vi kan försöka tillskriva betecknarens fält.

Märk väl: det är en speciell betecknare som inte sammanfaller med någon viss tradition eller religion. Och här är det intressanta: vad är motsvarande fält för betecknande, det vill säga beteckningarna för traditionalism? Eller, med andra ord, vilken uppsättning av konnotativa betecknare av traditionalism som utgör dess ‘essenser’ som diskurs? Har metaspråk i allmänhet (och traditionalism i synnerhet) ett denotativt eller konnotativt fält? Om metaspråk är en rent artificiell konstruktion, så finns det inget sådant fält, eftersom metaspråk endast fungerar som en teknisk beskrivning av hur verkligt språk fungerar. Men om vi erkänner (tillsammans med Guénon) att traditionalismen inte är en sammanfattande teknisk abstraktion, utan uttrycket för en permanent och överhistorisk evig struktur, så finns den där.

“Idag är det ganska lätt att se hur morgondagens Ryssland kommer att se ut. Korruption — särskilt det som har att göra med förräderi mot fosterlandet — kommer först att åtalas, sedan fängslas under lång tid och sedan (eftersom de första åtgärderna inte kommer att göra så mycket nytta) till och med skickas till DNR. Ryssland kommer att bli ett slags imperialistisk stat. Zelensky kommer att sitta där en annan clown av färgrevolutionen sitter. Men bara frasen kommer att vara verklig. Ett liv. Till en början kommer det att vara svårt och ovanligt. Sedan kommer alla att gilla det. Ingen av de moderna populära personerna kommer att finnas kvar på TV eller radio. Inte en enda. Det kommer att finnas etnofolk på alla kanaler — rysk och eurasisk psykedelia, och till och med Peter Leshchenko och Vadim Kozin. Nya människor kommer att ta makten, vanligt folk.

Mitt huvudmål är att människor — både de vid makten och de utanför makten — lär sig att tänka. Inte att tänka exakt som vi gör eller liknande utan bara att tänka. Detta tänkande kanske inte är detsamma som vårt, och det kan vara i strid med vad och hur vi tänker. Tänkande är att följa själva tanken. Och vem vet vart det kommer att leda oss…

Förr eller senare var någon tvungen att säga det. Idén om Progressivitet är ren illusion. Tills vi gör oss kvitt med denna fördom, kommer alla våra projekt och planer, analyser och historiska rekonstruktioner — alla våra vetenskapliga idéer — att vila på en falsk grund. Det är dags att säga adjö till själva idén om Progressivitet.
Det finns ingen linjär progressiv utveckling av mänskliga samhällen.

Vi kan observera en viss ”övergångsrit”. Så tolkar jag den situation där Donald Trumps presidentskap kulminerade, nämligen i hans fall för den globalistiska elitens hand, representerad av Joe Biden. Detta är inget annat än en ”övergångsrit” – förkroppsligad av gayparader, BLM-uppror, imperialistiska HBTQ+ attacker, det världsomspännande upproret av vild feminism och den spektakulära uppkomsten av post-humanism och extrem teknokrati. Det pågår djupgående intellektuella och filosofiska processer bakom allt detta. Och dessa processer påverkar kultur och politik.

Vi måste återställa den iranska civilisationens värdighet. För att göra det måste vi bryta igenom alla begränsningar — överskrida västcentrerade begränsningar och modernistiska traditioner i Iran självt. Iran berörs också av denna anti-iranska förståelse. Det har ingenting med nationalism att göra, men den iranska civilisationen missförstås av moderna iranare själva. Vi måste återställa den verkliga skatten av iransk identitet. Iransk identitet är nästan okänd. Men med utgångspunkt från förislamiska tider och genomgång av alla typer av islamisk historia är denna identitet så vacker, så djupgående, så paradoxal … Och i alla dessa faser, i alla åldrar av Irans historia, finns det så många ignorerade skatter av denna civilisation. Detta är först och främst en uppgift för iranierna själva. Men hjälp från sanna Iranvänner som älskar Iran och iransk identitet kan också vara mycket användbar.
Iranierna skapade begreppet tid, konceptet om ett mål med historien. Och alla messianska aspekter av västerländska — judiska och kristna — traditioner har sina rötter i forntida iransk kultur. Iransk tanke skapade Shi’a-metafysiken. Vi måste se över den islamiska civilisationen för att fullt ut kunna uppskatta den iranska faktorns roll. Sådana författare som Henry Corbin startade detta arbete. Det bör fortsätta.

The Great Awakening är bara början. Det har inte ens börjat ännu. Men det faktum att det har ett namn och att detta namn har dykt upp i själva epicentret för ideologiska och historiska omvandlingar, i USA, mot bakgrund av Trumps dramatiska nederlag, det desperata övertagandet av Capitol och den stigande vågen av liberalt förtryck, eftersom globalisterna inte längre gömmer den totalitära karaktären av både deras teori och praktik, är av stor (kanske avgörande) betydelse.
The great awakening mot den “the great reset” är mänsklighetens revolt mot de styrande liberala eliterna. Dessutom är det människans uppror mot sin uråldriga fiende, själva mänsklighetens fiende.

Rent tekniskt dominerar den fullständigt, och globaliseringsprocesserna utvecklas i full fart, men detta är inte längre en progressiv utveckling utan en cirkulär rörelse runt ett ännu mer problematiskt centrum. Arkitekturen av post-modernitet genom sin favoritprocess gör sådana konstruktioner, där stilar och epoker är fantasifullt blandade, medan på platsen för den arkitektoniska ensemblens centrala punkt ett hål. Detta är frånvaro centrum, cirkelns pol, som representerar undergången från varelse till icke-varelse.
Sådan är också den väsentliga strukturen i den unipolära världen. I mitten av det globala väst — i USA och länderna i den transatlantiska alliansen — flammar det svarta, meningslösa hålet i postmoderniteten.
 

Andra motsatte sig vardagens vanlighet med den hemliga energin av ras, blodets buller. Mot blandning och deformitet skapade de lagar om renhet och en ny sakralitet, en återgång till Guldåldern, den stora återkomsten. Nietzsche, Heidegger, Evola, Hitler och Mussolini draperade den gnostiska viljan i nationella, rasliga läror. Det är helt rätt att kommunisterna inte brydde sig särskilt mycket om arbetare, eller Hitler om tyskarna, men inte utav cynism. Båda var besatta av en djupare, mer uråldrig, mer absolut ambition, den gemensamma gnostiska andan, det hemliga och fruktansvärda ljuset av den vänstra handens väg. Vilka arbetare, vilka ”Arier”… Poängen är helt annorlunda.

Dugin uttrycker det som följande: ”Det finns lika många normsystem som det finns samhällen. Med andra ord är endast en norm allmängiltig: frånvaron av ett likformigt standardmått för alla, tillsammans med friheten och rätten att välja.” (sid. 145)

Kritiken mot de västerländska värderingarnas universella anspråk är med andra ord en huvudlinje i Dugins filosofiska ramverk. Precis därför är det intressant att notera att han trots denna aversion mot Väst i hög grad står i intellektuell skuld till ett flertal europeiska tänkare. Det rör sig om en ledande företrädare för den traditionella skolan som René Guenon. Också sociologen Vilfredo Pareto nämns som betydelsefull av Dugin.

Halford Mackinder och Carl Schmitt, vilka båda skrev utförligt om geopolitik, nämns inte helt oväntat. Den franska nya högerns huvudman, Alain de Benoist, hyllas av Dugin i de mest entusiastiska ordalag. Det verkar närmast som att nyeurasianismen i högre grad stödjer sig på europeiska intellektuella än på ryska sådana.

För Västvärldens liberala intellektuella måste Alexandr Dugin te sig farlig, eftersom den ryske filosofen och författaren inte bara är en ”tankens man” utan även en ”handlingens man”. Under de senaste åren har han blivit en av de viktigaste gestalterna inom det moderna Europas självständighetsrörelser och partier, förespråkande idén om en bred allians av fria folk istället för 1800-talets nationalism. Dugin håller regelbundet tal och inspirerar européer på konferenser och möten i Europa.

Den ryske filosofen anses av många som den ryska versionen av den amerikanske förläggaren och förre rådgivaren till Trump, Steve Bannon – en konservativ ”buse”, den liberala elitens mardröm. Den största faran ser de i Dugins hängivna motstånd mot Västs liberalism – en ideologi han identifierar som källan till alla moderna problem på den europeiska kontinenten, inklusive massmigrationen, massaborterna, anti-familjepolitiken, anti-kulturpolitiken och en aggressiv liberal individualism som förnekar människan alla hennes traditionella kollektiva identiteter.

Although the concept of hegemony in Critical Theory is based on Antonio Gramsci’s theory, it is necessary to distinguish this concept’s position on Gramscianism and neo-Gramscianism from how it is understood in the realist and neo-realist schools of IR.

The classical realists use the term “hegemony” in a relative sense and understand it as the “actual and substantial superiority of the potential power of any state over the potential of another one, often neighboring countries.” Hegemony might be understood as a regional phenomenon, as the determination of whether one or another political entity is considered a “hegemon” depends on scale. Thucydides introduced the term itself when he spoke of Athens and Sparta as the hegemons of the Peloponnesian War, and classical realism employs this term in the same way to this day. Such an understanding of hegemony can be described as “strategic” or “relative.”

In neo-realism, “hegemony” is understood in a global (structural) context. The main difference from classical realism lies in that “hegemony” cannot be regarded as a regional phenomenon. It is always a global one. The neorealism of K. Waltz, for example, insists that the balance of two hegemons (in a bipolar world) is the optimal structure of power balance on a world scale[ii]. R. Gilpin believes that hegemony can be combined only with unipolarity, i.e., it is possible for only a single hegemon to exist, this function today being played by the USA.

In both cases, the realists comprehend hegemony as a means of potential correlation between the potentials of different state powers. 

Gramsci's understanding of hegemony is completely different and finds itself in a completely opposite theoretical field. To avoid the misuse of this term in IR, and especially in the TMW, it is necessary to pay attention to Gramsci’s political theory, the context of which is regarded as a major priority in Critical Theory and TMW. Moreover, such an analysis will allows us to more clearly see the conceptual gap between Critical Theory and TMW.

Dugins utgångspunkt är att det i den moderna världen funnits tre ideologier. Den första, liberalismen, utmanades av kommunismen och fascismen, men besegrade och överlevde dem båda. Liberalismen har dock uttömt sin potential, och övergår framför våra ögon i postmodernismen samtidigt som den sprids över världen och utplånar alla de uråldriga och unika kulturer den stöter på. Traditionalisten Dugin anlägger här ett metafysiskt perspektiv, postmoderniteten är direkt demonisk och den tid vi lever i beskrivs i religiösa traditioner från kristendom till islam som de yttersta dagarna, den tid då Antikrist öppet utmanar den kosmiska ordningen. Ekologisk och kulturell mångfald utplånas av en likriktande liberalism som samtidigt reducerar människan till en föraktansvärd varelse. Istället för liberalismens och modernitetens individ får vi splittrade sub- och transindividuella fenomen, ständigt styrda av konsumtionssamhället och diverse kollektiva känslor. Den postmoderna människan saknar både mening i livet, identitet och en känsla för högre värden. Likt Nietzsches ”last men” anser ”hen” heller inte att detta skulle vara ovärdigt eller fel.

IDEOLOGI. Med The Fourth Political Theory vill sociologen Alexander Dugin lägga grunden för en ny politisk ideologi, som ska kunna utmana den moderna liberalismen. Thomas Weber finner ett ambitiöst men inte helt oproblematiskt teoribygge, vars kritik mot den rådande ordningen är både intelligent och originell.

Alexander Dugin är professor i sociologi och geopolitik vid Moskva State University, tidigare rådgivare åt Vladimir Putin och sedan en tid tillbaka aktuell med boken The Fourth Political Theory, utgiven på engelska av Arktos. Denne Putins Rasputin – som Dugin nyligen kallades av Lars Gyllenhall i Axess – avfärdar dagens existentiella situation som ohållbar, samtidigt som han vill se ett uppbrott med tidigare politiska teorier och gör anspråk på att kunna ersätta dessa med en egen.

Det är många omdömen som kan fällas om Alexander Dugin, men han kan ogärna anklagas för att vara blygsam. Greppet att avfärda hela 1800- och 1900-talens ideologiska historia som en serie misslyckanden är minst sagt djärvt, och det har i vissa kretsar förmodligen gjort honom ungefär lika ogillad som den riktige Rasputin en gång var. I likhet med sin notoriske föregångare är även Dugin en mycket kontroversiell person, vars idéer går bortom de typiska höger- och vänsterbegreppen.

Rysslands premiärminister Vladimir Putin avslöjade i en artikel i tidningen Izvestija från den 3 oktober 2011 sina planer på att skapa en euroasiatisk union mellan länder i före detta Sovjetunionen. Den tullunion som sedan förra året finns mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan ska från och med årsskiftet utvidgas till ett gemensamt ekonomiskt område. Denna euroasiatiska union ska sedan utvidgas till Kirgizistan och Tadzjikistan och på sikt bli till en bro mellan Europa, Asien och Stillahavsregionen. Detta politiska utspel, bara en vecka efter nyheten om att Putin tänker kandidera i presidentvalet 2012, mottogs med stor glädje av konservativa ryska intellektuella, som sedan Sovjetunionens sönderfall propagerar för imperiets återkomst, för Sovjetunionen 2 och Ryssland-Eurasien.

Den ledande teoretikern inom den ryska nykonservatismen är filosofen, politikern och professorn vid Moskvas statliga universitet Alexander Dugin (född 1962), vars namn i Ryssland är synonymt med ordet Eurasien. Dugins vision av Ryssland som euroasiatiska imperiet och inte en nationalstat har varit populär hos Kremls ideologer under hela 2000-talet och anses vara passande för framtiden eftersom de mest utvecklade nationalstaterna är på väg att transformeras till större enheter. I sin bok ”Postmodernitetens geopolitik” (2007) skriver Dugin:

”Ryssland har en plats i den multipolära världen, har frihet och möjlighet att försvara sitt val, men Ryssland måste bli något större än sig själv, Super-Ryssland, Ryssland-Eurasien, kärnan i det demokratiska Eurasienimperiet.”