Ambitiöst teoribygge på skakig grund

THOMAS WEBER

 

IDEOLOGI. Med The Fourth Political Theory vill sociologen Alexander Dugin lägga grunden för en ny politisk ideologi, som ska kunna utmana den moderna liberalismen. Thomas Weber finner ett ambitiöst men inte helt oproblematiskt teoribygge, vars kritik mot den rådande ordningen är både intelligent och originell.

Alexander Dugin är professor i sociologi och geopolitik vid Moskva State University, tidigare rådgivare åt Vladimir Putin och sedan en tid tillbaka aktuell med boken The Fourth Political Theory, utgiven på engelska av Arktos. Denne Putins Rasputin – som Dugin nyligen kallades av Lars Gyllenhall i Axess – avfärdar dagens existentiella situation som ohållbar, samtidigt som han vill se ett uppbrott med tidigare politiska teorier och gör anspråk på att kunna ersätta dessa med en egen.

Det är många omdömen som kan fällas om Alexander Dugin, men han kan ogärna anklagas för att vara blygsam. Greppet att avfärda hela 1800- och 1900-talens ideologiska historia som en serie misslyckanden är minst sagt djärvt, och det har i vissa kretsar förmodligen gjort honom ungefär lika ogillad som den riktige Rasputin en gång var. I likhet med sin notoriske föregångare är även Dugin en mycket kontroversiell person, vars idéer går bortom de typiska höger- och vänsterbegreppen.

Putins Rasputin

LARS GYLLENHAAL

I Putinryssland kan man nå den politiska maktens höjder även om man har en dokumenterad bakgrund i fascistiska och ockulta rörelser. Alexander Dugin är ett levande bevis på detta.

Walter Laqueurs Black Hundred från 1993 står sig än idag bra som referensverk över rysk nationalism. Flertalet idag betydelsefulla aktörer inom rysk nationalism finns beskrivna i Black Hundred. En av dem är Alexander Dugin. Laqueur skriver om Dugins förkärlek för Julius Evola, en italiensk aristokratisk filosof inom traditionalismen (som förhärligar diktatur och en bortglömd urreligion) för vilken fascismen framstod som ett hopp men sedan alltför modern och rationell. Det var därför ingen slump att Evola sökte sig till Himmlers SS och där blev en del av Ahnenerbe, organisationen för arkeologi och mytforskning. Marlène Laruelle kompletterar iRussian Eurasianism, an ideology of Empire Laqueur genom att tydliggöra Julius Evolas grundläggande betydelse i Alexander Dugins utveckling. Hon berättar bland annat att Dugin redan 1981 översatte Hednisk imperialism (1928).

Imperiedröm ger luft åt rysk nykonservatism

MARIA ENGSTRÖM

Rysslands premiärminister Vladimir Putin avslöjade i en artikel i tidningen Izvestija från den 3 oktober 2011 sina planer på att skapa en euroasiatisk union mellan länder i före detta Sovjetunionen. Den tullunion som sedan förra året finns mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan ska från och med årsskiftet utvidgas till ett gemensamt ekonomiskt område. Denna euroasiatiska union ska sedan utvidgas till Kirgizistan och Tadzjikistan och på sikt bli till en bro mellan Europa, Asien och Stillahavsregionen. Detta politiska utspel, bara en vecka efter nyheten om att Putin tänker kandidera i presidentvalet 2012, mottogs med stor glädje av konservativa ryska intellektuella, som sedan Sovjetunionens sönderfall propagerar för imperiets återkomst, för Sovjetunionen 2 och Ryssland-Eurasien.

Den ledande teoretikern inom den ryska nykonservatismen är filosofen, politikern och professorn vid Moskvas statliga universitet Alexander Dugin (född 1962), vars namn i Ryssland är synonymt med ordet Eurasien. Dugins vision av Ryssland som euroasiatiska imperiet och inte en nationalstat har varit populär hos Kremls ideologer under hela 2000-talet och anses vara passande för framtiden eftersom de mest utvecklade nationalstaterna är på väg att transformeras till större enheter. I sin bok ”Postmodernitetens geopolitik” (2007) skriver Dugin:

”Ryssland har en plats i den multipolära världen, har frihet och möjlighet att försvara sitt val, men Ryssland måste bli något större än sig själv, Super-Ryssland, Ryssland-Eurasien, kärnan i det demokratiska Eurasienimperiet.”

Sidor